Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 7

ne tole sig in i huset. Intet ljud hördes, intet ljussken syntes på någöt håll. Huset föreföll fullkomligt obebodt. Fru Carmouche är på teatern, sade Anatole för sig sjelf, under det han trefvade sig fram i mörkret. Herr Carmouche är också borta och tyckes vara okunnig om hvad som väntar honom i natt. Tjenstfolket har naturligtvis begifvit sig till festen. Heloise anar intet ondt och drömmer nu som bäst om någon Rafael... Kanske att Rafael iklädt sig min gestalt, tillåde han och lyssnade utanför den unga målarinnans dörr. -Icke ett ljud förspordes innanför dörren. Anatole vågade en sakta klappning. Intet svar. Han klappade något hårdare, den tredje gången mycket hårdare. Han ropade den älskades namn. Samma tystnad, graf: vens hemska tystnad. Och den klappande var iklädd en likbärares hemska drägt. Han kom sjelf att tänka derpå och var rätt belåten med att mörkret hindrade honom att se sin egen kostym. Men han oroades öfver att icke erhålla något svar: Han trefvade efter nyckelhålet och fann icke nyckeln. Dörren var stängd. Han riskerade ännu några temligen hårda knackningar och ropade Heloises namn så högt, att han sjelf förskräcktes. Intet hjelpte. Det var omöjligt, tänkte Anatole, att Heloise icke skulle höra honom, om hon verk: ligen befännit sig i sitt rum. Han började känna sig orolig. Hvad hade inträffat? Han stod i begrepp att åter begifva sig uti trädgården, då han hörde den öfverenskomna signalen från kamraterna ochpåskyndade derför sina steg. Vi ha sett ett ljussken långt bort i trädgården, hviskade Jaune-de-Chröme. Och nyss tyckte vi.att gallerporten gniss-; lade samt att någon med försigtiga steg smög