Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 6

RR en TF CRED ER ASTER ARR 7506 6006 Det är en ganska egendomlig taktik man på vissa håll vill använda, för att få det afli Konstitutionsutskottet framställda, föritielt underhaltiga och i sivå könseqvenser ytterst vådliga försiaget till förändringar i Tryckfrihetsförordningen antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag. Man förkunnar nemligen, att förslaget Visserligen är mycket kicnb och af den beskaffeobet, alt det dermed afsedda ändamålat icke kan ernås, ja att det uu och med kan framkalla nya och värremissbruk, än dem öfver hvilka man med fog kla icke är fråga om, att desnitivt aiutaga detsamma, män dock gerna kan låta det bli hvilande, för att derigenom ha fådrum att fundera på saken och hålla frågan uppe till vidare pröfning, för att sedermera vid nästa Riksdag förkasta detsamiva. Detta är ett fullkomligt falskt resonnemanig. Det finnes intet skäl för att i första instansen fälla en oriktig toi, under förutsättning att felet under sakens vidare behandling kan rättas. Många af dem, som nu föra ett sådant tal, skulle utan tvifvel, om det lyckades att få förslaget hvilande, sedermera åberöpa detta såsom gött gillande från nationalrepresentationens sida cch anstränga sig af alla kråäiter i en agitation för förslåget, under den förhoppningen, att en eller annan dagslända på publicitetens fält omkring tiden för sakens definitiva behandling kände komma att uppträda på ett sådant sätt, att det framkallade eh tillfälligt stegrad indignation, under hvars inflytande det kunde vara möjligt att genomdrifva förslaget. Vi hysa visserligen ingen farhåga, att sådant skulle tyckas. Den allmänna meningen i landet skulle, när män riktigt hunnit skärskåda detta förslag och sätta sig in i konseqvenserna, uttala gig så kraftigt och bestämdt, att detsamma skulle falla lika snöpligt och oförsvaradt som händelsen var med förslaget att beröfva Tryckfrihetsförordnin gen karakter af grundlag. Men vi tro icke att det på något sätt är gagneligt, att förslaget blir tillsvidare stående såsom ett höt, för att öka den agitation och spänning, som då stundande valen till Andra kammaren i alla fall utan tvifvel skola framkalla. Vi meddela på annat ställe i bladet konstitutionsutskottets motiver till förslaget. Dessa motiver äro egnade att framkalla en nästan ännu större förundran än de väsentligaste bland de föreslagna förändringarne. I flera fall framträder der en naivett, som är hardt nära obegriplig, när man besinnar, att bland dem af utskottets ledamöter, som icke reserverat sig, finnas flera personer med djupa insigter och mycken erfarenhet och h.ilkas önskan att bevara en verklig tryckfrihet oförkränkt icke gerna kan sättas i tvifvel. Invändningarne i afseende på de inqvisitoriska undersökningar, som skulle kunna bli en följd af den föreslagna lydelsen af 1 48 mom., tror utskottet sig kunna tillräckligt bemöta med följande tirad: Till förekommande af allt, som kan tydas säsom inqvisition bör åtalet endast kunna riktas mot boktryckaren eller den person han uppgifvit såsom skriftens utgifvare, med skyldighet för boktryckaren att ansvara, derest den uppgifna personen icke skulle finnas till förbrytelsen skyldig Men straxt derefter anför utskottet, bland bevisningsmedel, genom hvilka boktryckaren skall undgå ansvaret, företeende af manuskript och korrektur och häntyder tillika derpa, att åklagaren icke behöfver vara belåten med den bevisning boktryckaren åvägabragt, för att från sig leda ansvaret, utan eger att förebringa motbevisning. Hura skulle en sådan motbevisning, i fall det gällde en tidning, kunna försökas, annat än genom att inför rätten uppkalla personer, som förmodades vara medarbetare i bladet samt boktryckeripersonalen och fordra deras hörande på ed, för att derigenom söka utröna, hvem som i större eller mindre mån vore att betrakta såsom gerningsman. Huruvida dylika domstolsförhandlingar skulle bli uppbyggliga och i hvilken mån de skulle befrämja heder och värdighet inom pressen, torde icke vara svärt att föreställa sig. Utskottet yttrar längre fram såsom ett slags försvar för den etablerade boktryckareansvarigheten : Icke i något fall då en straffbar skrift utkommit torde det kunna förutsättas, att detta skett utan att boktryckaren egt någon kännedom om innehållets stående, hvilket ytterligare releveras af Stockholmsposten, hvilken nu ifrigt agiterar för ken kuäde stäfjas genom ett rätt anlitande af den nuvarande lsgstiftningen, samt då slutäde en artikel i ämnet med följande ord: För egen del ämna vi så mycket mindre agitera för några förändringar i tryckfrihetslagen , som hela vår argumentation går ut på att visa, huru den gällande. förordningen, med alla sina brister, icke saknar kraft att stäfja försök att förvilla och förleda, när den ibehöriga fall tillämpas. Hvad nu särskildt angår boktryckarens ständiga. medvetenhet om tryckfrihetsförseelser, så kunna vi taga ett nära. till hands liggande exempel. Stockholms-Posten var i början af detta år åtalad för en uppsats, som käranden ansåg innebära personliga injurier. Bör man nu anse troligt eiler såsom en alldeles sjelfklar ssk, att boktryckaren Isac Marcus haft kännedom om syftningen af denna uppsats? Och vore det billigt att hr Marcus — i enlighet med det nya förslaget — skulle stånda ansvar för hvad af brottslig beskaffenhet , som kunnat i bladet inflyta, ifall en åklagare och en brottmålsdomare, efter att ha hört åtskilliga vittnesmål och grauskat en hop manuskripter, kunde tycka att den person, som hr Marcus nämnde såsom utgifvare, icke vore den ledande och i öfversta instansen bestämmande hvad som i tidningen komme att inflyta. Kan man tro, att någon boktryckare, då ett så obestämdt och oberäkneligt ansvar skulle komma att hvila öfver: honom, någonsin skulle kunna åtaga sig att trycka en periodisk skrift, utan att förbehålla sig en beständig kontroll öfver densamma, såvida gat, men att, då detl; syftning, Detta är ett i sanning djerft på-! förslaget, ehuru den för några månader sedan 1 ttalade den åsigt, att tryckfrihetsmissbru-.