Aftonbladet – 5 maj 1869, sida 3

— Om Branden i Wij. om hvilken p telegraf meddelats underrättelser, berätta Hudiksvallsposten för den 1 Maj: Under den starka nordvestliga storm, som rasade är i onsdags, ödelades genom eldsvåda hela Wij y i Tuna socken, belägen omkring , mil frår staden. Elden lärer hafva uppkommit antinger på det sättet, att gnistor genom någon remna på muren i hemmansegaren Per Olofssons fähus der brygd för tillfället förebades, fallit ned på den s k. botten elier vinden ofvanpå ladugården och dei antändt brännbara ämnen eller ock enligt andras berättelse på det sätt, att jernröret från eldstaden vit för starkt upphettadt, kolat taket, hvarpå elden genom den starka blåsten kommit till fullt utbrott. Vid förut hållna brandsyner hade Per Olofsson alltid varit en bland de ifrigaste att noga efterse det alla murar m. m. befunno sig i bästa skick, hvarföre eldens utbrott, hurn dermed än tillgått, ej föranledts genom någon slags ovarsamhet eller vårdslöshet. Elden började kl. 12 på dagen med sådan häftighet, att Per Olofsson, som oaktadt varningar dock försökte springa in i ladugården och lössläppa kreaturen, ej hann lösgöra mer än en af korna förrän taket ramlade ned och han sjelf, bränd i ansigtet och på händerna, med knapp nöd lyckades rädda sig, hvaremot 6—7 kor innebrändes. Inom kort stund stodo derefter i ljusan låga hemmansegarne Olof Erssons, Erik Erssons, Hans Erssons, Hans Carlssons, Erik Anderssons (2 gårdar), Jon Svenssons och Lars Persons gårdar, nästan allesathmans nya och välbygda. Den först antända gården låg olyckligtvis längst vesterut i byn, hvarföre elden med förlig vind spridde sig till alla gårdarne, af hvilka likväl flera lågo temligen långt från hvarandra. Märkligt nog kastade elden sig öfver en utanvidsgård, som låg mellan tvenne af de nedbrunna gårdarne och är denpa jemte en avnan utanvidsgård och Carl Erssons gård de enda manvgårdsbyggnader, som återstå af hela byn. 4—5 lador belägna ute på tägter rundtomkring byn antändes äfven och nedbrunno, likaså innebrändes 2—3 kor för Olof Ersson och 8—9 får för Erik Andersson. Något menniskolif blef icke spildt; rykten derom hafva gått, men äro lyckligtvis ogrundade. Tretton bushåll, derutaf fyra så kallade-fördelstagare, tillsammans 60—70. personer, äro husvilla och sågo all sin egendom inom den korta tiden af knappa tre timmar blifva lågornas rof. Samma dag elden bröt ut egde ett sammanträde rum i Sar med delegarne i bolaget för Östanbräcks-Wijsjöarnes urtappning, och till följd deraf var knappast någon enda hemmansegare i nämovde byar äfvensom Fiskeby hemma, bvarföre också i början var brist på eldsläckningsmanskap. Inom kort strömmade dock foik till från alla håll, äfven sprutor från staden infunno sig, men stormen var så stark och elden bade redan tagit så öfverhand att det var omöjligt att släcka den eller ens att kunna berga något af betydenhet. Hela platsen der byn stått liknade ett eldhaf, och den förfärliga hettan, de brandskadades jämmer, kreaturens råmande och skrik gjorde det hemskaste intryck på en hvar. De nedbrunna gårdarne voro lågt brandförsäkrade inom socknens enskilda brandstodsbolag, en utaf dem särskildt i länets brandstodsbolag. Lösöreboen voro deremot icke brandförsäkrade, så vidt vi bafva hört. Några, kanske de flesta, af de brandskadade, befinna sig i sådana omständigheter, att denna förlust, huru kännbar och dryg den än är, dock ej skall ruinera dem, men åtskilliga finnas ock bland dem, som förlorat allt hvad de egde, ehuru litet detta än i sjelfva verket var och nu stå alldeles utblottade. -Efter hvad för oss uppgifvits skall detta vara händelsen med Hans Carlsson, Olof Ersson och dennes far, gamle bonden Olof Hansson samt gamle bonden Sven Jonsson, hvars son Jon Svensson har all sin egendom uppbränd, — Moajfestem i Lund beskrifves på följande sätt af Snällposten: Den 1 Maj firades i Lund af den studerande ungdomen med en karneval, som föreställde: Et!t stort kosmopolitiskt möten, Klockan 3 förkunnade kanonskott festens början; kort derefter börjades mötets många medlemmar ordna sig på Tegnersplatsen och företogo derefter sin vanliga färd genom staden. I spetsen för tåget åkte festkomiten, och efter den red en härold, åtföljd af en musikkår. Härpå kom detstora mötets första afdelning, Mötet för det rastlösa framåtskridandet,, bestående af två velociped-ryttare, på programmet kallade velocipedeller., två medlemmar af en hundraårig kommission (bibelkommissionen), Lunkentus samt en radikalt-nyliberal Stockholms-demokrat från Eslöf. Härefter följde ,Furstemötet, i hvilket man fick göra bekantskap med Hans glorvyrdigste svarta majestät kejsar j Soulouque, baierska ölets fader, konung Gambrinus, Kung Fjolner, Kung Pudel, Skaldekungen, Kung