Aftonbladet – 5 maj 1869, sida 2

— Musikaliska akademien. Den sedvanliga minnesfesten efter de under förra årets lopp hädangångne ledamöterna firades på ett vackert och högtidligt sätt. Akademiens preses öppnade festen med ett tal, hvars syfte att lyfta sinnena, fullkomligen lyckades. En betydelsefull vers af Wallin utgjorde grundmotivet i denna vackra inledning som slutade med en hänsyftning på den högtidliga och upplyftande karakter som ligger uti orgelns klang. Härvid inföll orgeln med en koralfantasi, komponerad och spelad af eleven Heintze. Derefter följde minnestalet, som hölls af professor Bauck. Det var rikt och omvexlande och är utan tvifvel att räkna bland hr B:s bästa föredrag; vid detta tillfälle lärer det, i anseende till tidens korthet, något sammandragits, men torde in extenso vara uti akademiens handlingar att förvänta. De 12 hädangångna ledamöter som omtalades, voro: grefve Colonna Walewski, dr Brendel, frih. S. Adelsvärd, intendenten Grubb, operasångaren Walin, frih. v. Beskow, dir.. F. Berwald, dir. A. Mankell, kammarskrifvaren Uddön, kompositören Kjerulf, prof. Hauptmann samt Rossini. Sistnämde personlighet var utrligast behandlad samt skärskådades till en början i sitt förhållande till sin tid och i sitt sätt att uppfatta densamma. Dernäst gafs en genomförd karakteristik öfver mästaren och slutligen en biografisk teckning, som dels beriktigade flera skefva föreställningar som rörande Rossinis tänkeoch handlingssätt hittills varit gängse, dels ock upptog enskilda drag, karakteristiska än för maestron sjelf, än för hans tid. Häribland må anföras en komisk episod, som kastar ett eget ljus öfver opera-serians tillstånd före 1820. Rossini hade skrifvit sin Othello, som mottogs med stort bifall; men då den skulle gifvas i Rom, fann man katastrofen alltför skakande, hvarför slutet måste ändras. Då nemligen Othello med stiletten nalkas den sofvande Desdemona, vaknar hon och utbrister: Olycklige! hvad du? Jag är oskyldig — Är detta riktigt säkert? — Ja, jag svärla — hvarpå hon uppstår från