Aftonbladet – 4 maj 1869, sida 3

1 tet tvifvel att sådana skola i tillräcklig mäng ganska snart erhållas, förutsatt att fabriker nas läge väljes med nödig omtanka. Denn förmodan bekräftas af det kända förhållan det att ett så stort antal jordegare i oc omkring hufvudstaden redan i vår anmält si, skola odla sockerbetor, att den här beslutn: I sockerbetsfabriken sannolikt skall erhålla öf verflödig tillgång på råvaran. Jag tillåter mig särskildt att här erinr: om en vigtig omständighet. Emedan socherbetorna äro en tung vara bära de icke kostnaden för en lång transport. De måste således produceras i grannskapet af afsättningsället. De tarfva ej blott en utmärkt börordmån, utan äfven mycken skötsel, och re är det som betodlingen för sockertillverkniog med temlig visshet företrädesvis kommer att bedrifvas i närheten af våra större städer — och endast undantagsvis på det egentliga landet. Det är derföre som jag vågat uttala den åsigten att nämnda farikation, eller rättare sagdt sockerbetsodlingen, icke skall inverka på emigrationen, enär det icke är från städerna, utan från landet som den verkställes. Tillfrågas den aktade representanten i Andra kammaren, hvilken eger flerårig erfarenhet rörande betsockertillverkningen, så skall han ganska säkert kunna vitsorda att för en nyanlagd betsockerfabrik äro tre frihe:sår tillfyllestgörande, såvida man äfven tager någon hänsyn till statens rätt och fördel. Bestämmes af sådan anledning först tre frihetsår och derefter att under de tre följande åren accis erlägges motsvarande 13 af den fastställda införseltullen å råsocker, och att accisen derefter ökas till 23 mot samma tull, samt att accisen icke vidare ökas, utan framgent utgöres med en tredjedel lägre än gällande tullsats å råsocker, så är det otvifvelaktigt, att oftanämnda fabrikation i alla fall blir ganska lönande, och sannolikt den mest lönande af alla industriföretag. Bestrides riktigheten af detta förslag, så tager jag mig friheten fråga: Om införseltullen å råsocker, hvilken obestridligen endast är ett premium för den lägre beskattade inhemska sockertillverkningen, helt enkelt afskaffades, skulle då sistnämnda tillverkning, äfven skattefri, bära sig? Svaras härpå ja — så bevisar ju det, att när införseltull erlägges, kan och bör äfven betsockertillverkningen bära en skatt, jemörbar med den förra, enär det i begge fallen ir konsumenterna af sockret som ytterst få oetala, i förra fallet införseltullen i senare allet accisen. Svaras åter på den uppställda frågan rej, så bevisas dermed att vinsten på betockerfabrikationen åstadkommes genom inörseltullen, hvilken är ett premium på den nhemska tillverkningen, hvilket (premium) fven erlägges af konsumenterna. Då man nu ifrar för skyddssystemets tillämpning i stor stil på betsocker-fabrikationen, erföre att den är ny, så är det verkligen beynnerligt att man icke påyrkar frihetsår och ag beskattning under en lång följd af år äfen för bränvinstillverkningen af sockerbetor ? För den, ehuru äfven ny och nyare än den örra här i landet, erlägges dock redan samia tillverkningsskatt som för allt annat bränin. Sådant oaktadt äro brännerier för socerbetor under anläggning. Att de blifva nande kan med visshet antagas, enär det isat sig, att en centner sockerbetor lemnar 2 annor 40-procentigt bränvin; — jag undrar orligen, om någon skulle vilja lemna sockeretsbränningen samma fördelar som man vill ereda betsockerfabrikationen? Slutligen tager jag mig friheten fråga, i nledning af bevillningsutskottets förslag: fines någon rimlig anledning dertill, att den etsockerfabrik, som i mer än tio år varit iy Il gång, och som redan i premium af stan uppburit mer än en million rdr, ytterlire skulle vara skattefri till den I Juli 373? Har den icke redan åtnjutit mer än 0 frihetsår? M. IV För vår del anse vi, såsom vi förut uttat, bevillningsutskottets förslag innebära en mplig medelväg. D Åensninsnn