Aftonbladet – 4 maj 1869, sida 2

STOCEHOLM den 4 Maj. Konstitutionsutskottet skall nu omsider efter sina långvariga undersökningar och arbeten med afseende på tryckfrihetsfrågan ha kommit till ett resultat, hvilket dock beklagligtvis i icke ringa mån erinrar om det bekanta parturiunt montes. . Utskottet lärer i går ha justerat sitt utlåtande rörande åtskilliga föreslagna förändringar i tryckfrihetsförordningen. Utskottet har icke adopterat, vare sig hr Hallenborgs eller hr Hedlunds förslag, ej heller det förslag, som blifvit utarbetadt af en bland utskottets egna ledamöter, utan hufvudsakligen inskränkt sig till frågan om ansvarigheten, och har, med uteslutande af. de nu gällande föreskrifterna om tillståndsbevis såsom vilkor för rättighet att utgifva periodiska skrifter och om namnsedel, gifvit följande formulering åt g 1, mom, 8: För förbrytelse, begången genom tryckt skrift, stånde boktryckaren ansvaret, såvida han icke förmår visa, att annan af honom uppgifven person är att anse såsom skriftens utgifvare. I sådant fall vare boktryckaren från allt ansvar fri och straffet drabbe utgifvaren. I sammanhang dermed skulle 5, mom. 1 erhålla följande lydelse: Anställes åtal för fö-brytelse, begången genom tryckt skrift, och söker boktryckaren visa, att annan af honom uppgifven person är att anse såsom skriftens utgifvare, skall frågan härom först af domstolen afgöras. Den, som med beslutet icke åtnöjes, gifve det domstolen gerast tillkänna, och ege derefter anföra särskilda besvär, i den för brottmål stadgade ordning. Dessutom har utskottet gjort smärre särskilda förslag till redaktionsförändring i andra delar af tryckfrihetsförordningen, hvilka ännu äro oss obekanta. Genom ofvan anförda förslag har man i sanning föga lyckats lösa den uppgiften att förekomma ansvaringsmissbruket, utan att göra något intrång på pressens frihet. I alla händelser skulle en dylik grundlagsförändring innehålla ett tillbakasteg till förhållanden, som egde rum för omkring 100 år sedan. Ty antingen skulle den nya boktryckareansvarigheten tolkas på det sättet, att boktryckaren (såsom det var medgifvet i 1766 års tryckfrihetsförordning) finge visa, att annan af honom uppgifven person är att anse såsom skriftens utgifvare, på det sättet, att han företedde den ifrågavarande personens skriftliga intyg derom, att han utgifvit skriften. I sådant fall skulle ansvaringssystemet kunna användas lika väl som nu, ja i en långt större utsträckning och långt mera beqvämligt. Eller också skulle ett sådant intyg icke gälla något som bevis i afseende på hvem, som är skriftens utgifvare, utan domaren skall derom anställa ransakning, höra vittnen och fälla utslag, hvarmedelst han kan ålägga boktryckaren att stånda ansvaret, så framt domstolen tycker sig finna, att den person som boktryckaren på god tro antagit vara författare eller utgifvare icke i verkligheten är det. Härigenom vore vi förflyttade tillbake till systemet af censur och examen från boktryckarnes sida, i enlighet med den af Gustaf III oktroyerade tryckfrihetsförordningen af 1774, hvilken gjorde tryckfriheten till en grann fras, ett proklameradt löfte utan all verklighet. I vår tid och med våra utvecklade pressförhållanden skulle ett sådant system visa sig ännu mera förderfligt och outhärdligt. Skulle domstolarne börja kalla upp de förmodade medarbetarne och författarne i en tidning samt boktryckeriernas sätteripersonal, för att höra dem på ed, i afseende på den större eller mindre andel den ena eller andra personen kunnat ha i författandet af en uppsats eller redigerandet af en periodisk skrift, då vore det i sanning slut med all verklig pressfri!.et i vårt land. I det ena fallet vore detta förslag sålunda alldeles onyttigt; i det andra mycket förderfligt. I alla händelser är det ytterst tvetydigt och innebärande vådor törstryckfriheten i vårt land. FERRAN