Aftonbladet – 3 maj 1869, sida 3

Denna konsert har Christina Nilsson ensam anordnat, endast biträdd i fråga om nå gra yttre bestyr af danske bankiren Wolff, ordförande i Skandinavis: Sällskap pet i Paris. Alla biljetter voro placerade af Christina Nilsson sjelf och ingen fribiljett blef utdelad. Salen var fylld af personer tillhörande Paris förnämsta societet. Det vackra programmet utfördes mästerligt och Christina Nilsson,jemte Faure, framkallade oafbruten entusiasm. Efter första afdelningens slut tillkännagafs att Christina Nilsson ämnade i salen göra en insamling för de nödlidande, hvilken underrättelse emottogs med stormande bifall. Enkel och liflig som ett naturens friska barn nedhoppade hon från trappan af estraden och brickan som hon presenterade fylldes med gåfvor. Man hjelpte gerna de behöfvande i Sverge för hennes skull, Efter konsertens slut, då publiken ville bryta upp, tillropåde hon dem: Non! Attendez! Vous aurez une chanson Sutdoise! Jublet blef stort och hon sjöng: Fjorton år tror jag visst att jag var, på ett sätt som ingen annan mäktar göra det. Admirable! Superbe! Extraordinaire hördes rundt omkring. Sedan uppträdde vänner och bekanta på estraden, för att tacka oth lyckönska; marinministern Rigault de Genovilly tackade henne specielt i allas närvaro för all njutning hennes talang förskaffat Paris, bad henne ej blifva för länge borta ifrån sina vänner samt gaf henne till ressällskap en magnifik bukett. Belåtenheten med soiråen var allmän och i dessa dagar sändes till landshöfdingen i Wexiö det ej obetydliga resultatet af denna vår så rättvist och så välförtjent uppburna och högt värderade landsmaninnas gärd till de nödlidande i Småland. Hon reser i öfvermorgon till London, för att redan den 5 Maj åter uppträda i sångens tempel och en hvar måste beundra den energi och uthållighet, som bon i sin verksamhet utvecklar. Oafsedt hennes förtjusande stämma och tilldragende, enkla, öppna och rena personlighet, är det denna hennes energi som bidrager att framkalla allmänna sympatier.