Aftonbladet – 30 april 1869, sida 3

1 oe kad fö Rättegångsoch Pollssaker. Wärhnlta-målet. Efter Eskilstuna Tidning meddela vi här bäI radsrättens utslag i detta beryktade mål; med Juteslutande af reciten lyder det sålunda: Detta med hvad mera under ransakningen föreI kommit har häradsrätten tagit i öfvervägande, och finner Per Johan Eriksson vara, genom egen af , I omständigheter styrkt bekännelse inför rätta, lag; Iligen öfvertygad att natten till den 30 Juni 1866 I bafva uppsåtligen satt eld på ofvanberörda vid Wärhulta befintliga ångsäe hvarmedelst ej blott Isagde såg, utan ock en byggnad för arbetare samt Jen mängd sågadt virke gått förloradt, likväl icke för annat ändamål än det af Eriksson erkända, Inemligen att förhjelpa egaren till sågen och virI ket, tilltalade Fredrik Wilbelm Grubb, att komma i åtnjutande af brandskadeersättning, samt att såmedest bedraga försäkringsgifvare; och då, hvad beträffar Grubb, Erikssons utsago derom att han blifvit intalad af Grubb att tända sågen medelst löften om belöning vinner stöd deraf, att EriksIson för egen del icke kunnat vänta någon den ringaste nytta af sågens förstöring förutom hvad Grubb skulle tilldela honom såsom vedergällning; — då, i sådant hänseende, äfven är ädagalagdt att Grubb gifvit Eriksson penningar deis före branden, åtminstone etthundra riksdaler och dels, strax efter brandtillfället, minst tvåå trehundra riksdaler, samt derefter mindre belopp i särskilda poster; då Grubbs förnekande till en början af dessa utbetalningar och hans olika förebäranden sedermera om anledningen till des lsamma, äfvensom den omständighet, att omförmälda post å tvåå trehundra riksdaler ej är bokförd, påtagligen utmärker att Grubb velat hålla dessa utbetalvingar till Eriksson hemliga; — då icke ringaste skäl förefinnes att antaga, det Eriksson satt sågen i brand af bämd emot Grubb, eller att, i strid med Erikssons bekännelse, branden uppkommit af våda, särdeles som förhållandet mellan Grubb och Eriksson, enligt hvad upplyst är, den tiden var synnerligt vänligt, hvadan ock Grubb under ransakningen framkastat någon misstanke derom, att Eriksson kunnat tända sågen i afsigt att skada honom, samt, — efter det två på ed hörde vittnen Petter Widman och Carl Widman väl uppgifvit att eld tre gånger uppstått af kanttrissans friktion, men dessa dock ansett osannolikt att deraf uppkommen eld skulle hafva utbrutit först klockan ett på natten, efter det sågningen upphört redan klockan sex å aftonen, — Grubb sjelf ej sökt föreböra att branden härrört af sådan orsak förrän uti svaret på slutpåståendena, och dessutom antagandet att elden skulle baft sitt urspsung trån kanttrissan, som var uppsatt vid midten af sågens längd och mot dess södra sida, vederlägges af flera vittnens sammanpstämmande utsagor derom att elden utbrutit vid östra gafveln af sågen; — då bland Grubbs olika pppaifter om orsaken till bans frikostigbet emot Eriksson, den som innebär att Eriksson skulle begärt penningar dorför att sågen blifvit så lyckligt realiserad och att Grubb villferit hans begäran af belåtenhet och glädje doröfver, förråder en synnerlig likstämmighet hog Grubb och Eriksson i åsigter och sätt att bedöma den timade bändelsen; — då Grubb, som våren 1866 varit angelägen att realisera sågen, ej allenast under ransakningen, i strid mod hvad i hans försvarsskrift uppgifves, förklarat att det föreburna förslaget om utarrendering af sågen redan förfallit före branden, utan ock, emot hvad han i början af ransakningen sökt göra troligt, omsider; medgifvit att betydlig fördel tillskyndats honom af branden, hvilket dessutora är påtagligt deraf att ett vittne, kapten Kumlin, intygat att Grubb erbjudit honom sågen för tjugutusen riksdaler och att det med bref till löjtnant v. Post visets, att Grubb utbjudit sågen för tjugusjutusen riksdaler, utan att dessa erbjudanden ledt till försöljning, eller ens, på sätt inspektoren Löfgren vittnat, någon spekulant sig inställt; — då Grubb medgifvit att han påyrkat, och äfven blifvit beträdd med att hafva verksamt befordrat hos Eriksson då boende Sofia Lunds affärdande till Stockholm allenast tre dagar före branden, samt att hafva åtagit sig att ombesörja kostnaden för henDes vistande i hufvudstaden, utan att Grubb på något sätt, som, med. hänsigt till hvad vittnen berättat, eger minsta sken af sanning, kunnat vederlägga Erikssons uppgift att denna åtgärd vidtagits allenast för att aflägsna Sofia Lund från hemmet under den tid branden skulle verkställas; — då Grubbs uraktlåtenhet den senare tiden, tvärtemot hvad förut iskttagits, att hålla brandvakt vid sågen nattetid efter det sågning förehafts på dagarne, vitthar om en tilltagande liknöjdhet i vården om den försäkrade egendomen; — då Grubb, af hvars omtanke skälien bort förväntas att han skolat genast vid ek ens yppande besörja om anskaffande af kärl för vattenhemtning, likväl dröjt dermed läng tid efter sin ankomst till brandstället och tilldess elden hunnit att taga riktigt öfverhand, samt flere vittnen omtalat förfaranden af Grubb mot Personer, som sjelfva varit betänkta på att skaffa ämbar och sökt rädda virke undan elden, hvilka ådagalägga en synnerligt grof likgiltighet för vidden af den skada, som af branden kunde förorsakas; — då erkännandet att Grubb blifvit orolig öfver första underrättelsen om förhöret med Eriksson, i anledning af Lunds angifvelse mot honom, tydligt utvisar att Grubb ej blott haft kunskap om EriksSOn8s brott, utan ock, i känslan af epen delaktig het, insett faran för gig af en blifvande ransakning med Eriksson, emedan i motsatt tall, meddelauu ct att den skyldige var på väg att upptäckas bort i stället utgöra ett ämne till glädje, helst som dymedelst den på Grubb sjelf hvilande misstanken i afseende på sågbranden skolat kunnas alldeles hvälfvas ifrån honom; — då vidare den oro första inderrättelsen om åtgärderna emot Eriksson ine gaf efter hand, osktadt Grubb icke saknat tid till esipning, stegrats ända derhän att Grubb låtit örmå sig ej mindre att utgifva en summa af sjuta on insen riksdaler för ändamål, som åtagligen fsågo att skaffa Eriksson ur landet och Gåermelelst förekomma den befarade ransakniagen, än fren att sedermera, när Grubb fick veta att. iriksson, ändock häktats, han hållit sig dold i Stockiolm under antaget falskt namn; — då hvad som öreburits såsom orsak till denna skrämsel, nemlis jen att Eriksson skaHe till Strömbom och Syna erberg haft utlåtelser, hvilka inneburit harca och sämdlystnad emot Grubb, icke kan tilläggas nås ot afseende, enär dessa, af Eriksson bestridda, tlåtelser skulle hafva fällts allenast emelian fyra gon, och dessutom icke något annat bland de nånga vittnen, som blifvit hörda, erfarit att Brikaon låtit förmärka en dvlik gsinnerstämning anus Net