och då hans kamrater kommo för att fatta hans arm, hviskade den unge målaren: Det är bestämdt Hvilken? sporde aterna, som tänkte mera på Catos vrede på någon Chicerd. Ser du någon ny municipal ? Den der Chicard, försäkrade Anatole, är hennes far. Hennes far! Din skönas? Skulle herr Carmouche kläda ut sig till Chicard? Derunder ligger en hemlig) ghet, som förtjenar komma i dagsljuset. Se på de sneda axlarne, de vanskapligt långa armarne och hufvudet, som lutar så betänkligt mot ena skuldrann, fortfor Anatole. Man kan inte tvifla på hvem den figuren tillhör. Det är misstänkt, bekräftade kamraterna, ehura såväl skuldror som armar, äro i fullständig öfverensstämmelse med kostymen, och hufvudets svängningar likaledes. Men det kan dock vara den der Carmouche, det der vidvndret, som bor i en förtrollad å har en så vacker dotter. Er Anatole, hvad som berättats om falskmyntare och förskräckliga brott i Montmartres innandöme? Om jag erinrar mig? Hvilken fråga! Men här är inte tid och rum at tala om sådana saker. Låtom oss gifva akt på den der Carmouchel i Vi skola ej släppa honom ur sigte, såvida det kan förenas med det äfventyr, du lofvat oss i natt, Ånatole. Du har väl inte glömt tt det var fråga om ett litet fventyr, som örst skulle oj och sedan am en fin souper hos fäder Sobresac?, Jag har ingenting glömt, mina vännera, försäkrade Amnatole, Men hvart tog vår Chisard vägen?n Monsieur Chicard hade ställt upp sig i en