Aftonbladet – 24 april 1869, sida 3

ider oroligheter förefallit, haft någon förkän ning af krisen, såsom vid naturliga anlednin gar alltid är fallet, samt icke heller krise såsom eljest begynnt med försonliga under handlingar och bemödanden att åstadkomm: en uppgörelse i godo, utan med häftiga upp träden och våldsamheter, korteligen med hva: som eljest först brukar inträffa, när arbets inställningarne urarta genom lidelsernas öm sesidiga upphetsning. Den franska tidninge kastar ansvaret för dessa rörelser på den fö några år sedan i London stiftade internatio nella arbetareföreningen, hvilken hon påstå mera ha revolutionära än reformäjdamål til I, ögonmärke. 0 NORD-TYSKLAND. n) Den österrikiska generalstaben har — se-)dan den preussiska generalstaben redan i fjo utgifvit ett strategiskt-politiskt verk om kri-lget 1866 med begagoande af officiella aktstycken — i dessa dagar afslutat sin beräta J rättelse om fälttåget i Böhmen och Italien, -Imed begagnande af de diplomatiska aktstycrj ken, som regeringen i Wien ställt till dess s) förfogande. I detta verks fjerde band medtdelas en depesch af den 20 Juli 1866 rfrån grefve Bismarck till den preussiske gesandten i Paris grefve von Goltz, hvilken depesch kastar ett nytt och mycket I betecknande ljus öfver den preussiska pol I ken och öfver Bismarck samt konung WilIhelms karakterer. Hittills har man, som bekant, isynnerhet i Preussen sökt utbreda den åsigten, att konung Wilhelm endast med motsträfvighet beslöt sig för att påbörja kriget med Österrike, och att det var med tungt hjerta, som han efter slaget vid Sadowa gaf sitt samtycke till Hannovers, Kurhessens, I Nassaus och Frankfurts införlifning i Preus. Isen. Enligt preussiska framställningar har I det varit Bismarck, som varit den egentlige I npphofsmannen till dessa händelser, och man har gjort sig ett nöje af att vidt och bredi lorda om, hvilka härda strider ministern måste utkämpa för att kunna nedbryta det kongl. motståndet mot kriget och senare tillförsäkra Preussen en politisk vinst af dess framgångar på valplatsen. Dessa framställningar ha emellertid varit alldeles falska. Det är ej Bismarck, som fungerat såsom den ledande och skapande anden, hvilket vetat öfvervinna alla hinder, det är tvärtom just konung Wil helm sjelf och ingen annan som hedern och förtjensten af att ha skapat ett Storpreussen tillkomma, och den, som nu framkommer med detta påstående, är ingen mindre än Bismarck i sin ofvannämnda depesch, deri det bland annat heter: Konungen har endast efter lång tvekan och ef hänsyn för kejsar Napoleon beslutit sig för att samtycka till vapenstilleståndet, och detta ändock endast under den bestämda förut len tillförsäkras en betyd så Norden. Konungen fäste nde än jag vid värdet af en nordtysk förbundsstat och vill framförallt göra införlifnitgar... Han vill hellre abdikera än att återvända tillbaka ut en betydande landutvidgning för Preussen, och han har derföre i dag kallat kronprinsen till sig. . Det är således icke Bismarcks politik, utan legitimitetens ilriga försvarare, k Wilhelm sjelf, som i trots af sin vidske vördnad för konungadömet med Guds nåde icke gjort sig samvete af i bröder furstarnes plats i Ha och Nassau — ja, ej ens h att härför beg en Napoleons samtycke. Redan detta erkännande måste vara förödmjukande för den uppskrufvade tyska national. an, men ännu obehagligare måste det likväl vara för tyskarne att det med bes bet framgår af depeschen, att den prer politiken vid upplösningen af det tyska förbundet och Österrikes uteslutsnde ur Tyskiand icke haft Tysklands enhet, utan blott Preussens utvidgving för ögonen. I Berlin tänkte man blott på ett Storpreussen, icke på ett Tyskland, och då preussarne hädanefter tala i den tyska enhetens namn, skall Bismarcks depesch at den 20 Juli 1866 stå som ett förkrossande bevis på all den humbug, allt det hyckleri, som utmärker den preussiska politiken. Stabens verk angifver vidare, att kejsar Napoleon sjelf utarbetade programmet för fredspreliminärerna i Nikolsburg, hvilka senare blefvo af Österrike och Preussen anLagna. Det heter ytterligare deri: I afseende på Sachsen mötte de kejserliga fullmäktige en mycket förbittrad stämning, isynnerhet hos konung Wilhelm sjejf, som beskyllde den sachsiska regeringen för att vara väsentlisaste skulden till kela kriget och derföre fann let obiliigt, att Sachsen skulle slippa hel-r skinnadt derifrån; det borde åtminstone upp-X pffra kretsarne Leipzig och Bautzen. Menly ftersom Österrike och Frankrike ifrigt stodo lg oå sachsisk sida, gick Bismarck den 25 Julir n på, att Sachsens integritet skulle upprätt1y hållas. Det österrikiska ombudet, grefvele! Karolyi, begärde å sin reg.rings vägnar, att Sachsen skulle för framtiden få tillhöra sydörbundet, men detta förslag tillbakavisade 3ismarck med den yttersta bestämdhet. Han örklarade: Jag ärså orobblig i denna punkt, Ö utt jag skulle ögonblickligen taga afsked, om konungen ginge in derpå Man kom öfverde ns om, att låta denna punkt ordnas genom re irekta underhandlingar mellan Dresden och 2 3erlin. Den 25 undertecknade Preussen omider preliminärerna och, efter hvad det villF, ynas, med större beredvillighet än förut, så medan Österrike under tiden samlat en nyne rme om 240,000 man med 800 kanoner söva er om Donau. De betydelsefulla upplysningar, som här omma i dagen, ådagalägga åter, att sanfa ingen alltid kommer till sin rätt, huru många ör igner och ränker man än må spinna omkring de enne. NORD-AMERIKA. oc Enligt telegram från Washington af dense ) April har regeringen besvarat de span-py ka Cortes beslut att skicka alla disponibla re rlogsfartyg till Cuba, på det sätt, att honjsti eordrat ätta ångare med tillsammans 77 lä anoner att afgå till de vestindiska farvattde en tili förstärkande af den der stationerade iy Kå MELO, SE Sn EA 0 FFNS ket be et bt FA LA Vr HÄ M AM a hn fax ÖR mu Mm fdelningen af uvionens flotta. ett Presidenten har utnämnt mr Basset, ende 2 Tero OL ee Li I Pl an