Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

för faderns vredgade blickar. Kanske att han alldeles icke gillade hennes böjelse för den unge konstnären? Hvad vore då att göra? Hon försjönk i sorgsna betraktelser framför sitt staffli. Snart blef det för henne tyvärr klart, att Anatole med det beklagande utropet Arma Håloisel hae afsett hennes falers obenägenhet mot en förbindelse med en stackars målare, som blott hade sin talang ch länge nog kunde få vänta på namn och rikedom. Ja, arma Heloise! upprepade -hon sjelf... ,Arme Anatole! tillade hon derefter, ty han var ju icke mindre att beklaga. Hon hade ingen annan än Anatole sjelf, ill hvilken hon kunde anförtro sina bekymner. Hennes mor talade oupphörligt om käreken i operor, dramer och komedier och satte len kärleken mycket högt, men kärleken i let verkliga lifvet kände den goda frun icke. Kärlekens altare! upprepade hr Carnouche ännu en gång och spärrade vägen för Anatole. Hvad menar min herre dermed? Det uttrycket hörde jag äfven i går här på samma plats. Jag anhåller om en förklaring. En förklaring! stammade Anatole, hvilcen obehagligt öfverraskats af hr Carmouches ramträdande just i det ögonblick, då luftslotten skimrat som skönast. Hvad företager ni er, min herre, i mitt ms och i min trädgård?; fortfor herr Jarmouche, lutade hufvudet alltmera ned not ena axeln, blef allt blodrödare i ansigtet ch svängde allt lifligare med de smala, långa wrmarne... Ni svarar inte, tror jag. Men ag fordrar ett svar. Hör ni, fordrar... I natt ann jag min hustru i edra armar här i trädde. Nu finner jag er vid min dotters 1da. s t (Forts.)