Aftonbladet – 23 april 1869, sida 2

samhet och snart få vi väl höra rätt vackra historier. Jo, jo men, det är inte fråga om endast falskmyntare, skall jag säga, inföll en a! cafeets öfriga gäster, en nykomling, som ansåg sig kunna i anseende till ämnets vigt blanda sig i samtalet. Ar det kanske något ännu rysligare? fråade målarne och väntade med glad otåliget att få höra en riktigt hemsk historia. Mycket, mycket förskräckligare, mina herrar!... Aonu vågar jag inte säga något, men allt skall nog en gång blifva uppdagadt. Det ser ut, som vore hela Montmartre en röfvarkula, och jag tror mig veta att de gamla sandstensbrotten ... Nåväl, de gamla sandstensbrotten? Berättelsen började blifva alltmera intressant och de lifligt intresserade åhörarne tålde icke något afbrott, icke ens det som är en nödvändig följd af att föra ett glas till munnen för att läska en torr strupe. Att de gamla sandstensbrotten, säger jag,, återtog berättaren, ,gömma mysterier, hvilkas framdragande i ljuset skall komma alla redliga medborgare att rysa.n Är det kanske politik med i spelet? sporde en af sällskapet. Tst! Tala inte om den saken, min herre! svarade den som hade ordet och såg sig försigtigt omkring. Jag säger inte mera. Ingen skall kunna förebrå mig att hafva sagt mera än jag vet. Det kan vara politik och det kan inte vara politik, men säkert är att man om nätterna hört rysliga ljud uppstiga från de gamla stenbrotten. Här finnas hus, gårdar, obebyggda tomter, gamla och nya trädgårdar, som inte äro annat än underjordens för alar, genom hvilka man nedstiger I brottets svartaste hålor ...