Aftonbladet – 21 april 1869, sida 3

J ganska många ibland dem derigenom skull drifvas från gård och grund, och om de licke göres obligatorisk, utan blir frivillig, skal hafva till följd, att den jord som är hårdas onererad fortfarande blir så, på samma gån; en ny jordnatur uppstår, som ytterligare in vecklar vårt uppbördsväsende, och . dels att om aflösningen verkställes på d grunder som motionärerna föreslagit, stats. verket derpå förlorar omkring en million rd årligen. Men skall då ingenting vidtagas för at lindra de tunga bördor, som hvila på der grundbeskattade jorden? — frågar man. Jo, visserligen, det både bör och kan ske och det på ett lik. enkelt som ändamålsenligt sätt, utan ansträngning från jordegarnes sida, och utan kännbar förlust föl staten. Statsmakterna behöfva endast besluta ati grund. katterna skola förvandlas till en bestämd penningränta som årligen af den skattskyldige erlägges. Det är i sådan syftning som K. M:ts proposition den 19 Februari innevarande år är afgifven. Endast en anmärkning kan göras mot den sålunda föreslagna reformen, den nemligen, att lindringen icke verkar nog skyndsamt, och det erkännes villigt, men denna olägenhet uppväges af andra fördelar, bland hvilka den icke är minst, att alla grundskattskyldiga vederfaras Jika rätt, och utan att någon af dem drabbas af någon ökad utgift. Derigenom att grundskatterna förvandlas till en bestämd penningränta, kan skatten vid köp och anira öfverlåtelser vida tillförlitligare än förr beräknas. Men den största fördelen ligger dock utan tvifvel deri. att alla varuvärden, och isynnerhet värdet å jordbruksalster, hafva benägenhet att stiga, under det att penningvärdet visat en motsatt benägenhet. Erfarenheten bekräftar detta). Men just denna omständighet att penningärdet successive faller, under det att varuvärdena stiga, är en väsentlig förmån för de skattdragande sedan de grundskatter som nu utgöras i naturapersedlar (hvilka lösas efter medelmarkegångspris) blefvo fixerade i ett visst oföränderligt penningbelopp. Statsverket kommer visserligen att genom derna åtrd. vidkännas någon förlust, men den inäder endast småningom, och blir derigenom föga betungande, och kan i någon mån ersättas genom minskad kostnad för uppbörd och redogörelse. Vi föreställa oss att den ofvannämnda k. propositionen i hufvudsaken skall blifva godkänd, enär den, såsom ofvan blifvit antydt, på ett ganska enkelt sätt löst en vigtig fråga. Möjligen skall någon meningsskiljaktighet uppstå beträffande omsättningsgrunden såillvida, att då K. M:t föreslagit, det grundskatterna skola omsättas, i penningar efter nedelmarkegångspriset för de sista tjugu åren 1848—1857), åtskilliga skola påyrka ett nedelmarkegånvgspris för en annan årsgrupp, — nen detta är en fråga af ringa vigt.