Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

SS det blåste en ganska sval morgonvind på Montmartre. Hvad menar ni, min berre? Hvad skall detta betyda? SEr fra har fallit i vanmakt, . ser ni inte det? Hon håller på att återvinna sansningen. Det insåg herr Carmouche mycket väl, men hvad han icke insåg och hvad han icke kunde begripa var, huru fru Carmouche kommit till denna plats på en så tidig timme och huru Anatole, färgkluddaren, som herr Carmouche med sin egendomliga kärlek för konsten brukade kalla honom, kunde befinna sig vid den afdånade fruns sida. Men mera än allt detta, som dock i och för sig kunde vara tillräcklig anledning till obehaglig öfverraskniong, utgjorde en dermed förenad omständighet anledning till oro för herr Carmouche. Han hade hört sin hustru utropa ordet: paviljongen. Fru Carmouche slog åter upp ögonen och fäste dem med uttryck af förvåning på sin man. Ni här, min herre! utropade hon. Herr och fru Carmouche voro alitid så artiga mot hvarandra, att de begagnade tilltaisordet ni samt herr och fru. Längre hade det icke kommit i förtrolighet mellan dessa makar. Det förvånar er, min fru? genmälde herr Carmouche. Men tillåt mig fraga er hvad ni menade, när ni nyss utropade ordet pavitj jen och derefter töll i herr Matignons Ack, den förskräckliga paviljongen!, skrek ru Carmouche och tycktes åter benägen för en vanmakt. För Guds skull lugna er, min frön, bad Anatole, hvilken började finna situationen rögst plågsam, men gerna ville höra hvad u Carmouche hade att förkunna om pavilongen. (Forts. följer.)