Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

sitter färgsinne, utan något som talade om sjelfva ljusets ursprung och som ingen mensklig pensel kan uppfatta. j Det blef allt starkare ljus i öster. Morgovgryningen i Frankrike är ej lång. Jag skall gå upp till qvarnarne på högsta punkten af Montmartre, tänkte Anatole, och se solen gå upp. Det är en herrlig syn från den platsen och förtjenar väl studeras af en målare. Anatole hade nästan åter glömt den nattliga synev. Han tänkte på vackra färgnyanser och på ett par vackra ögon, blonda lockar, en rosenmun, qvinligt bebag, trisk ungdom och friska förho pnivgar och han var åter i farten med att bygga ett af sina praktfulla luftslott, af hvilka han konstruerade flera hundra om dagen, då han varseblef ett ganska jordiskt föremål, som låg utsträckt vid foten af ett träd. Det var fru Carmouche, som fallit i vanmakt, då hon hört steg närma sig den plats, der hon stannat för att lyssna till builret från paviljongen. Arma qvinna! Hon hade icke mera medvetande om några teatraliska rspresentationr, ehuru hennes egen belägenhet vid trädets fot kunde hafva förefallit ej så litet teatralisk. Den unge målaren blef på det högsta öfverraskad af denna syn. Varfru Carmpuche död? Hurn. hade hon på denna tid af dygnet kommit till en så aflägsen del af trädgården? Hvad är det för mysterier, som tilldraga sig i denna lugna vrå af Montmartre? Dessa tankar korsade hvarandra i Anatoles hufvud, under det han kastade sig på I knä vid sidan af fru Carmouche för att förvissa sig om hon ännu tillhörde de lefvandes :antal eller skulle snart öfverlemnas åt någon af hans modelley från Pödens cafö.