Aftonbladet – 20 april 1869, sida 2

TEATER. Bramatiska teatern: En krona. — Södra teaterm: Teaerlif. Det har under senaste veckor räådt en synveriig lifaktighet inom vår svenska dramatik; åväl vår kungliga som de enskilda scenerna ha bjudit på originalstycken af större eller mindre värde, Vi erinra om En pröfning, ett försök till konversationskomedi afej vanig förtjenst i stil, men anlagdt i en alltför nvardaglig form för att kunna åtnjuta mer in en succts destime; vidare om hr Josephsons Rivaler genom missförstånd, der författaren afsett att återupplifva det versifierade lustspelet och med god intention återvändt till de gamla mönstren från förra seklet, ehuru han dervid alldeles glömt bort, att ett blott och bart eftergörande, isynnerhet om det ej uppbäres af en öfverlägsen talang, ej kan vinna djupare genklang hos en tid, som framför allt älskar att se sina egna konflikter eller åtminstone allmänt menskliga sådana af betydelsefull art framställda från scenen; slutligen om de senaste båda nyheterna: Skogvaktardottern och Flickan på Tafamora, hvilka åtminstone bevisa att begäret efter orig nal alstring för vår scen vinner allt större utbredning, äfven om de för öfrigt trampa i nötta spår och, särskildt hvad det förra beträffar, ej förråda någon begåfning för det dramatiska facket. Bland alla dessa nya företeelser anse vi dock främsta rummet tillkomma de två stycken vi i vår titel angifvit: En krona och Teaterlif. Den författare, hvilken debuterat som dramatiker med En krona, har förut uteslutande uppträdt som lyriker, och det kan sålunda ej förvåna, att lyriken och omsorgen om versifikationen företrädesvis träda åskådaren till mötes i haus stycke. Dettas glanspunkter utgöras utan tvifvel af de båda dialoger melan Max och Karin Månsdotter, hvilka fylla en stor del af de båda akterna. Här råder en finhet i känslostämningen, en lyftning i stil och en värme i karaktersteckvingen, hvilka hevisa, att verklig, känd poesi ej brister författaren. Det är en i all sin enkelhet ljaf och tilldragande bild af kärleken, som tror, ppas och lider allt, hvilken författaren Wsyftat och verkligen framställt. Men en dylik skildring skulle ej kunna från scenen tillvinna sig värt bifall, om den ej i sig innesiöte dramatiska moment; och dt är dessa, hvilka vi anse som det mest lofvande i hela stycket. En författare, som förstår att ge en så pass inåtvänd stämning, som den mel!an Max och Karin rådande, ett väl skiftadt dramatiskt uttryck, han har dermed visat mäktig af på en gång poetisk och väl beräknad anläggning, med ett ord, framlagt prof på verklig dramatisk förmåga. Och äfven 1 flere andra hänseenden bemärka vi denna: så i den fyndiga och med säker hand uppdragna exposen, så framförallt i slutscenen, med sin verkligt geniala anordning och sin framtidsutsigt. I få svenska original minnas vi ett så fint tänkt och poetiskt gripande slut; der återfinnes på en gång lyrikern och dramatikern så sammansmälta, som de böra vara det; intet ordprål, ingen tom deklamation, endast några ord, men uppburna af hela situationens värme och derför äfven djupt verkande. Också har stycket vunnit ej blott en succes destime; det har genom åskådarnes sinnen gått en flägt af poesi, som rört och lyft dem, och det ljudliga bifallet har derför denna gång förvandlats i ett annat, det skönaste skalden kan önska: de fuktade blickarnes, den ljufva tystnadens. Först efter styckets slut ha de skallande bifallsropen inkallat de medspelande, för hvilkas förtjenster om utförandet vi redan efter första representationen redogjorde. Särskildt frå Kinmanson har genom skapandet at Karin Månsdotter flätat ett nytt blad i den kraus af milda, sköna qvinnobilder, med hvilka hon prydt vår första scen. De fulisatta salonger, för hvilka stycket gifvits, bevisa att allmänheten ganska väl förstår uppskatta det som eger verkligt värde, trots de skenbara inkonseqvenser hon ibland tilllåter sig. Från En krona till Teaterlif kan språnget synas vågadt; men en gemensam beröringspunkt ega dock dessa stycken: de härröra båda från verkligt begåfvade författare. Hr Hodell har under en följd af år haft tillfälle att uppöfva den formella sidan af sin talang och framträder derför inom sin art numera som en ganska mogen författare. Synbarligen har han i Teaterlif eftersträfvat att framlägga ej blott en rolig pjes i allmänhet, menaett stycke grundadt på egen erfarenhet om lifvet och särskildt det mellan kulisserha. Redan detta anse vi som ett betecknande framsteg, vittnande om den djupare uppfattning af dramaturgens kall, författaren är på väg att åt sig utbilda. Man har klandrat den mörka dager, i hvilken teckuingen af teaterlifvet hållits; oss synes, att framhållandet af skuggsidorna och löjligheterna inom detsamma varit det enda vid komisk behandling möjliga förfaringssättet, och att hjeltinnans 1ysande triumf väl kan, både dramatiskt och moraliskt, uppväga bilderna af de misslyckade eller olycklige skådespelarne. Äfven i tekniskt hänseende har hr Hodell gått framåt i detta stycke. Väl älskar han ännu för mycket att framställa tablåer, i stället för att genomarbeta ämnet och underkasta det en strängare dramatisk sofring; men bemödandet att samla handlingen kring en kärnpunkt, den unga sångerskans öden, är emellertid synbart och har ej utfallit olyckligt. Att örfattaren i öfrigt ingalunda släppt ur sigte sin vanliga folkliga komik, derom vittnar, bland annat, den af roligheter sprittande auktionsscenen, till hvilken handlingens början ganska skickligt knutits. Endast skil-: dringen af teaterförhållandena i hertigdömet Ritsch-Ratsch-Filibom-bom-bom, som för öfrigt är temligen burlesk, synes oss föga passande och för personlig för att bli rätt njutbar. Det förträffliga utförandet, för hvilket allmänheten står i förbindelse isynnerhet hos fru Bergström och hr Thegerström samt författaren, har i betydlig mån bidragit att hålla stycket på repertoiren, från hvilken det ännu på en tid ej torde försvinna. NÖR RR