SA AIG IT UP OMRSSRESERR MRRSGEe SEAT ME BARKS 110 f. m. till !, 11 e. m. Anära kammaren. (Forts. fr. gårdagsbl.) Frih. Gripenstedt medgaf riktigheten af hva flere talare redan anmärkt, att tiden för frågan pehandling vore mycket knapp, men ville doc hafva sagdt att man för att taga den vigtiga frågar 1i öfvervägande haft tillgång till särdeles goda ma terialier, nemligen försvarsutskottets och tvennt , omiters utlåtanden, chefens för landtförsvarsde partersentets förslag och särskilda utskottets ut låtande öfver detsamma, eburu tiden varit otill räcklig, att så Som sig bort begrunda och sätt: sig in i frågan och med hvarandra utbyta åsigte: om densamma. Tal. såg en fördel uti att K. M: ansett att för närvarande endast vissa af förslagets delar påkallade lösning och sålunda blott en de af detsamma var till Riksdagen hänskjuten, och likaså ansåg han mycket vara vunnet dermed, att meningarne tycktes vara ense om att frågan om värnpligten ej för denna gång skulle leda till något Riksdagens beslut. Ense äro vi äfven derom, fortsatte talaren, att landets sjelfständighet måste betryggas och vilkoret derför är förmågan att kunna försvara sig och denna förmåga hvilar på att vi ega en duglig krigsmakt, ty utan sådan ega vi ej något försvar. Härefter komma vi till frågan om tillämpning af denna grundsats: huru bör denna krigsmakt. vara beskaffad? — och derom äro meningarne delade inom Kammaren. Krigsmaktens organisation bör vara afsedd för landets försvar, men man går för långt då man vill ha en alltid stridsfärdig armå6. Den åsigten, att en alltid aktiv armå skulle kunna missbrukas, finge enligt talarens mening icke afhålla oss ifrån att uppbringa armån till den största duglighet och kraft, ty om sådana åsigter göra sig gällande, måste man söka sina garantier, och sådana garantier ega vi, då det står i vår makt att skilja den ansvariga delen af regeringen från makten. Vi måste taga i noggrannt öfvervägande landets behof af försvar oc vår förmåga att åstadkomma detsamma. Behofvet fordrar betydliga uppoffringar, hvilka man måste underkasta sig, men vi böra då också ega rätt att fordra att något effektivt erhålles och att ej våra stora uppoffringar förspillas i flärd. Meningarne äro äfven delade i afseende på frågan om huru bördan af försvarets ordnande skall på de olika samhällsklasserna fördelas. Man har under den pågående diskussionen förfäktat den mening, att till följd af de gällande knektekontrakten värnepligtens utsträckning ej skulle kunna ega rum utan rustoch rothållarnes medgifvande, men en gådan åsigt ansåg tal. vara samhällsvådlig, ty hurudant blefve väl samhället om dylika meningar skulle göra sig gällande? Man skulle då fråga: Vill ni medgifva en förändring iindelningsverket — och derpå kunde svaret blifva nekande, och man frågar vill ni indelningsverkets upphörande och kanske i stället få något ännu mer betungande — och svaret skulle äfven der blifva ett nej, således alla alternativer nekande bemötas; nej, sådana samhällen äro byggda på lösan sand och för dem finnes ingen mörgondeg, då myndigheterna kunna taga hand om dem. Talaren uppläste 73 8 Regeringsformen med förklaringarne af 1809 års konstitutionsutskott, hvilka talaren ansåg ovilkorligen gifva vid handen, att dessa paragrafer ega full tillämpning i det ifrågasatta syftet angående de roteringsskyldige. Talaren hade hört att man till och med ifrågasatt lagligheten af 1812 års beväringslag, hvilken likväl var tillkommen af nödvändigheten kort efter de många krigen, och hvars giltighet väl sålunda ingen borde estrida, då den varit under ett halft århundrade tillämpad. Beväringsskyldigheten vore, enligt talarens förmenande, att betrakta från tvenne sidor, nemligen antingen som en tillämpning af den allmänna värnepligten, sålunda skyldigheten att försvara sitt land, och denna sida vore man fullt ense om, och den andra såsom en ny form för utskrifning, hvilken andra del af beväringspligten man nu talade om. Den nyssnämnda paragrafen berättigar fullt tydligt till utskrifning, ansåg talaren, ehuru han för egen del ej betraktade värnepligten såsom utskrifning. Må man påminna sig, tillade talaren, att denna lag stiftades i känslan af behof och nu 60 år derefter står man färdig att ej vilja erkänna den! Tal. fästade uppmärksamheten på det grannland vi hafva såsom ett exempel, ett land hvars försvar är väl ordnadt, men när blef det ordnadt? Tre år efter 1864, i samma känsla af behof som för oss 1812. Vi äro alla ense derom att vårt försvar ej är såsom det bör vara samt att något måste göras, men, frågade talaren, när skall tiden dertill anses vara inne. Han kunde ej annat än önska och bedja det den Allsmäktige måtte beskydda oss och vårt land från krigets pröfningar och fasor intilldess vi kunna ordna vårt försvar på det ej framtiden måtte få se med eldskrift tecknade de orden för sent.. Låtom oss sålunda öfverlägga om hvad som bör göras, men dermed icke dröja. Talaren ansåg ej at: de nödiga uppoffringarne öfverstego våra krafter om vi tillvägagå med sparsamhet. Man säger att detta plågoris, som kallas krig, är nödvändigt, för att man ej skall försoffas, förklenas och insöfvas i säkerhet, sade talaren, men trodde det ej, ville ej gå så långt, men ansåg att ingen kraftansträngning vore förgäfves för att få ett nödvändigt försvar ordnadt. Man borde sålunda, enligt talarens åsigt, ej undandraga sig den nödiga uppoffringen, ehuru han ansåg klokt att med varsamhet behandla frågan och iakttaga billighet mot dem som mest drabbas af bördan. Tal. kände mer än väl sjelf hvilka skyldigheter det innebär, mefi ingalunda bör den enskilde skonas för det stora allmänna, staten. Tal. ville ej ingå i speciella delar af frågan, hvilket han ansåg tjena till föga, då den föreliggande punkten endast talade om uppskof, men förklarade för egen del ått han ansåg klokare att bygga på de elementer man har, än att skapa nya och trodde indelningsverket och beväringen vara en god grund för blifvande organisation. Slutligen ville tal. tillägga, på det man ej skulle tro honom om att blindt vilja ingå på alla uppoffringar, att han ansåg förslaget gå något för långt, hvarföre han hellre gillade de af grefve Hamilton i hans reservation framställda grunderna för försvaret, bestående af följande fyra elementer: stammen, allmänna beväringen, landtvärnet och landstormen, och att ett sådant ordnande skulle betrygga vårt försvar, derom vore tal. öfvertygad. Tal. slutade med att yrka bifall till första punkten i utlåtandet, med tillägg af den utaf hr Bergström formulerade motivering. Hr Treffenberg kom till samma slutliga yrkande som den förre talaren, efter att först ha begärt förklaring af frih. Liljencrantz öfver hans yttrande i förmiddagens sammanträde om att intet organisationsförslag, som medför ökade kostnader för försvaret i sin helhet, hade någon utsigt att gå igenom, hvilket yttrande tal. fann föga öfver