ren proposition om bifall till den af honom atI gifna reservationen, hvari hemställdes, att hvarje svensk man skall vara skyldig att deltaga: i allmänna beväringen från och med året näst efter det, då han fyllt tjugu år till och med det år, då han uppnår 25 års ålder; i landtvärnet, med I tjenstepligt endast i krigstid och inom landets d gränser från och med det år, då han fyller 26, till och med det, då han uppnått 30 års ålder; Toch i landtstormen, afsedd för det närmare ortförsvaret, från sistnämnda år till och med det, då han fyller 40 år,. ) Hr Berg instämde i det hufvudsakliga af grefve Hamiltons reservation. Men talaren ansåg det ej nödvändigt, ej ens nyttigt, att hvarje man skulle ) deltaga i vapenpligtens utförande; det vore bättre om rättighet lemnades att friköpa sig från denna pligt. Det kunde invändas mot detta förslag, att det innebär en orättvisa mot dem, som ej kunna lösa sig ifrån vapenpligten,, men så länge socialismen ej är rådande, är det så, måste det vara så, att de bättre lottade ha fördelar, hvilka de mindre väl lottade sakna. Det är ofta bättre för landet att få penningar, än värnepligtiga soldater. Man har sagt, att intelligensen är nödvändig i ledet; kan så vara, men hvad som först och främst är nödvändigt der, är kroppskrafterna. Man har I sagt, att intelligensen hos den simple soldaten inverkade i betydlig grad på den lyckliga utgång kriget i Tyskland 1866 fick för Preussen. Talaren trodde dock ej, att den preussiska soldatens intelligens spelat en så stor roll i detta krig, hvars lyckliga resultat vore att tillskrifva, att det å Preussens sida fördes raskt och konsiderationslöst. Talaren uppträdde mot ett längre öfvande af beväringen än som grefve Hamilton föreslagit. Beväringen tröttnade vid långa öfningar, det vore talarens erfarenhet från bans egen beväringsexercerande officerstid. Att dock omständigheter kunna inträffa, som fordrade en förlängd öfningstid, ville talaren ej förneka. Yrkade bifall till grefve Hamiltons reservation. Hr af Klint ansåg, att om våra stridskrafter skulle förstärkas — och derom vore väl ej mening. rne delade! — kunde detta blott ske genom utsträckn. af beväringens öfningar. Tal. biträdde för den Kul K. M:ts förslag. Tio åldersklasser samt lands. M äro nödvändiga för försvarsverket. Tal. medge. att grefve Berger reservation innehölle de rev. 225Sansvärda saker, men den innehölle äfven de gtörsw Misstag. Hvad tal, ginge in på, vore grefve H:s yra.) x Vv måtte afstå från den höga siffra för vår i tiva arm, man uppställt. Men hvad tal. ej kunde gu in på, voro vissa grefve H:s förslag i afseende på äringen. Olägenheterna af den nuvarande beväringsåldern kunna icke afhjelpas derigenom, att 1:sta klassen behandlas såsom rekryter. Denna klass är för svag att underkastas de vapenöfningar, en nyare tids foråringar kräfva. Tal. stode ej ensam om denna mening. Bakom honom stodo — derom var han förvissad — alla de läkare, som deltagit i beväringsmönstringar, samt de landshöfdingar, som öfvervakat dessa mönstringar. Då man nu vill bygga på beväringen, måste åldern framflyttas. antingen måste 1:sta klassens ålder framflyttas eller ock anslås en 6:te klass beväring till den aktiva armån; tal. ville helst det senare. Skall grefve Hamiltons förslag bli en fortgående organisationsplan för svenska armen, måste det förändras. Det vore ett olyckligt namn: landvärn, grefve H. föreslagit. Namnet gör visserligen ej till saken, säger man, men härvidlag trodde tal., att de sorgliga minnen, ordet landtvärn uppväcker, skulle kunna bidraga till att grefve H:s förslag ej antoges. Det vore dessutom en olycka, att man i denna försvarsfråga ställt sig på historisk grund. Historien innehåller visserligen sanningar, men det är menniskor, som tolka dessa sanningar! Frågan är: behöfva vi öka våra försvarskrafter? Härpå kan ej lemnas mera än ett svar: ja. Då är vägen klar — det är konungens och Riksdagens gemensamma rätt att fatta beslut i afseende på dessa försvarskrafters ökande. Vi äro folkets ombud, det är sannt, men vi böra komma ihåg, att vi ej äro juridiska ombud, som kommit hit för att afgöra om mer eller mindre tvifvelaktiga kontrakter! Hr Hazelius ingick i en längre, i 1 timmas tid varande, granskning af grefve Hamiltons reservation, hvilken gransknings hufvudsumma var, att tal. med exempel från senaste krigsåren sökte idagalägga, det de af K. M:t föreslagna beväringsklasserna ej vore för många, samt uttalade sin fruktan, att landtvärnet, på sätt grefve Hamilton föreslagit, i och för sig lemnadt skulle bli af ringa ller ingen betydelse för landets försvar. Tal. yrkade afslag å reservationen och bifall till utskot.ets hemställan. Grefve Lagerberg ansåg, att grefve Hamiltons förslag innebure mycket godt och i det närmaste uppfyllde hvad man önskade, men önskade dock iterremiss, i afvaktan på, att man kunde få framagdt ett fullständigt armtorganisationsförslag. Efer tagen kännedom-om ett sådant, affattadt i öfverensstämmelse med krigsministerns nu framagda förslag, skulle tal. ej tveka att skänka sitt bifall åt till och med de 10 beväringsåren, som föreslagits. . Grefve Hamilton upptog till besvarande åtskiligt af det, som anmärkts mot det förslag, som hans reservation meddelats, samt upprepade sin vegäran om antagandet af detta förslag, som, enigt hans åsigt, erbjöde fördelarne af: att det förskade landets försvarskrafter, ej ginge rustoch otehållarnes rättigheter för nära samt kunde sätas i verkställighet successivt. Hr Wijkander ansåg, att grefve Hamiltons reervation vore af stor vigt, bland annat bevisades leri, att 1:sta i den föreslagna värnepligtslagen tod i oskiljaktigt sammanhang med hela organiationsplanen. Men som tal. ansåge, att åsigterna försvarsfrågan ändu ej äro så stadgade inom Riksdagen, att denna egentligen vet hvad den vill, framställde han det yrkande, att Riksdagen måtte besluta att ej afgifva yttrande öfver beväingslägens 1:sta annat än i sammanhang med en ullständig plan för armeorganisationen. il nn Stjernblad yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve C. G. Mörner ansåg det illa, att tvåxammarsystemet i dag ledt till det resultat, att en och samma fråga, denna för fäderneslandet så vigiga fråga om försvarsväsendet, samtidigt disku.erades i Första och Andra kammaren och i följd leraf krigsministern ej kunde vara närvarande mer än på ett ställe. Ministern hade valt Andra kammaren, och man kunde således ej i Första få höra honom sjelf deltaga i diskussionen om sitt förslag. Tal. komplimenterade krigsministern för letta förslag, men ansåg grefve Hamiltons ha större itsigt att få framgång. Tal yrkade dock återremiss, för att få den förändring i reservantens förslag, att landtvärnet kunde inom Sverge och Norge öras hvarthelst, det ansågs nödvändigt. Hr Tornerhjelm yrkade afslag på hvad K. M:t nämnda 1:sta hemställt. Detta vore att hindra iterremiss, hvilken senare åtgärd tal. ej kunde gilla. Frib. A. C. Raab yrkade återremiss. Hr Rydin höll ett grundligt, intressant förelrag, hvari han ville bevisa, att värnepligten står 1tan samband med indelningsverket och att såleles rustoch rotehållarne ej äro mer än andra svenska medborgare befriade från beväringsskylligheten. Yrkade bifall till utskottets förslag. r Nordström yrkade bifall till grefve Hamiltons förslag, med den ändring, att hvar och en beväringsskyldig må få rättighet att sätta man i sitt ställe. Frib. Bildt. Det tyckes hvila ett oblidt öde öfver den stora frågan om ordnandet af fosterlanlets försvar. Förr nekade man till K. M:ts förslag på den grund, att frågan ej utredts. K. M:t nedsatte då en komitå för att utreda, och det hufvudsakligaste af denna komites åsigter hade framställts i det senaste förslaget. Men då detta förslag nu framkommit, så vill man undanskjuta det. Som det emellertid vid innevarande Riksdag utlelats och man således ej haft tid sätta sig fullzomligt in i detsamma, kunde man uppskjuta frårang afmärande nå ett års tid. Principen om värUr marnHsn ms VU Orr n AIF DV PD DO FA HR Ö VD DAN VR FIFA ND DV ht AN DS HH HORN ja AD FA KH KM tå OR vs FR Et 5 Et Ao 09 et Ht kt 4