Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

—— — OTA AA jade tänka på att platsen just icke var egnad att ingifva några glada tankar, allraminst klockan två eller tre på natten, då mörkret gjorde denna del af trädgården ännu hermskare och då konturerna af den gamla paviljongen aftecknade sig så otydligt mot natthimlen, Det såg spöklikt ut ibland de tilltrasslade buskarne och träden. Fru Carmouche fann att hon här icke kunde hoppas någon tröst för den oroande tanken på den försummade teaterbiljetten och hon vände om för att åter begifva sig till sin sofkammare, då hon tyckte sig höra ett buller från det håll, der paviljopgen var belägen. Hon stannade förskräckt och lyssnade. Det hördes som en nyckel vreds om i ett rostigt lås, utan att-kunna upplåsa det: Hvad kunde det vara? En rysning öfverföll fru Carmouche. Hennes ben vägrade henne sin tjenst. Hon lutade sig mot en trädstam, utan förmåga att röra sig från stället, Bullret från paviljongen hade upphört, men den förskräckta qvinnan hörde nu tydligt huru försigtiga steg närmade sig den plats der hon stod. Hon ville ropa på hjelp, men fick icke fram ett enda ljud. En god stund knan fru Carmouche börjat sin promenad i trädgården, syntes en annan gestalt också skymta fram mellan träden, knappt skiönjbar i den franska sommarnattens mörker. Det var Anatole, som ej heller kunde sofva. Han tänkte på den föregående aftonen, den lyckligaste i hans lefnad, tyckte han, och så byggde han praktfulla luftslott, hvilka lyste så ståtligt i mörkret. Den gamla trädgården syntes honom som den ljufligaste lustgård, då han irrade-omkring. på -de med frodigt ogräs bevuxoa gångarne och här och der stötte mot en hög trädrot, en sten eller en gammal bänk. Hans fantasi hade fritt spelrum i nattens tystnad och nattens mörker.