Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

att under många bugningar hafva följt sina gäster ända till jerngrinden mellan gårder och gatan, begaf han sig, utan att bevärdiga sin hustru eller sin dotter med ett ord elle en enda blick, raka vägen till sitt eget rum der han stängde sig inne, ett sätt att gå til väga, som icke det ringaste förvånade elle oroade fru Carmouche och Höloise. Snart var det lilla huset försänktirörker och tystnad. Endast från ett utåt tägården beläget tönster smögo sig ett par svaga ljusstrimmor genom de täta persiennerna Det var från herr Carmouches eget rum. Den lärde mannen. använde troligtvis nattens stilla timmar för att fortsätta några blad a sitt stora opus. Han var likväl icke den ende -som vakade Fru Carmouche hade i samma ögonblick, hor skulle öfverlemna sig åt en angenäm drön om den snart stundande Montmartrefesten då en ny skådespelartrupp väntades till kullen, konimit att tänka på det hon försummat skaffa sig fribiljett till en ny pjes på Bobino, den då för tiden existerande lilla Luxembourgteatern, och att det var följande afton, den pjesen skulle gifvas: Sedan hon gjort den förskräckliga upptäckten, flydde sömnen hennes läger. Efter att hafva under ett par timmar förgäfves sökt jaga bort den oroande tanken på Bobino, steg hon upp. klädde sig och beslöt att göra en promenad i trädgården. Morgonen var ej långt aflägsen.Den skulle kanske bringa henne tröst. I hvad fall som helst kände hon -behof a! frisk luft och rörelse. Den goda fru Carmouche smög sig således helt sakta ut, föl att icke väcka någon annan af husets invånare, hvilka hon trodde alla ligga trygga i sömnens armar. Snart befann hon sig i er af de nästan igenväxta alleerna, ej långt från den gamla, förfallna paviljongen. Hon bör