Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

dröjde så länge; men modren läste då vanligtvis LEntracte, som Anatole var så artig att förskaffa henne och hvarigenom den unge målaren stod högt i gunst hos fru Carmouche, och derför fick Heloise aldrig svar på sina frågor. Hennes mor hade onekligen ej heller kunnat besvara dem, ty herr Carmouches mått och steg. voro. henne fullkomligt okända. Herr Carmouche, som den ofvannämnde aftonen, då husets vänner voro församlade i salongen, såg den ena af sina intressanta åhörare undslippa sig, stack sitt finger i den andras knapphål och drog honom ut i trädgården på Jjagt efter rymmaren. Det var jänge sedan han funnit ett par så passande subjekter för bibringande af teorien om kärleken hos de gamla Gallerna och han ville till intet pris släppa dem. Jagten varade en god stund, ty den undsluppne kunde icke så snart upptäckas. Kan någon säga mig hvart herr Jaubert tog vägen? utropade herr Carmouche med förvåning och harm öfver att kanske icke få tillfälle att denna afton fortsätta det intressanta föredraget. Gud vet om Han inte tog vägen åt den gamla paviljongen, menade det andra offret för nyssnämnda föredrag. Åt paviljongen skrek herr: Carmouche och såg nästan förskräckt ut. Det må väl inte vara sannt? Hvarför skulle herr Jaubert inte hafva gått till paviljongen? frågade i sin ordning den öfver herr Carmouches besynnerliga spörjsmål förvånade gästen. Herze, ingen går till den paviljongen, skrek Carmouche; ingen, säger jag er. Jag har aldrig sett vågon menniska begifva sig till det gamla rucklet. Kan ni säga hvad man skulle göra på en sådan skräpig plats ? Åh, man har en vacker utsigt öfver lan