nares porträtt och att han var inbjuden till n soirö hos herr och fru Carmouche. Det var en afton som fru Carmouche hänlelsevis hade ledig. Af alla de pjeser, som såfvos på Paris teatrar, hvilka då för tiden itgjorde åtminstone några och tjugu samtnu iro öfver fyratio, hade hon sett hvarenda en. Vågra af husets vänner voro församlade i len lilla salongen, och så föga sympati herr Jarmoöuche än-kände för sin hyresgäst, måaren, befann sig denne likväl i sällskapet. Konversationen rörde sig på en gång omring många olika föremål. I fru Carmoushes närmaste grannskap talade man naturigtvis om teatern. Anatole hade funnit tillälle att nalkas Heloise och förde med enne en halfbög, förtjusande konversation; vilken kunde: intressera endast dessa tvenne. Herr Carmouche-hade lyckats få ett par af ina gäster inklämda i en vrå af rummet, itan någon möjlighet för dem att komma lerifrån, såvida icke våldsamma mått och teg skulle användas, och han undfägnade lem med de i hans tycke intressantaste uppysningar om Kirk, en af Gallernas gamla sadar, som representerade sunnanvinden, om Tarann, åskans gud, Hesus, krigsguden, och jelf skulle han velat hafva likna sig vid Igmius, poesiens och vältalighetens gud, hvilcen med de gyllene kedjor, som utgingo från ans mun, fängslade alla som hörde Honom. Herr Carmouche talade dock naturligtvis nest om sitt favoritämme, detsamma han bevandlat i sin stora, lärda bok: När han kom n på det området, kände hans hänförelse ngå gränsor. Hans stora hufvud, som alltid sett icke så obetydligt snedt på ett par skulrör, som: sågo-något-omaka -ut, lutade då inhu mera åtena sidan; Hans långa armar kommo i häftig rörelse för att göra beskrifvingarne så mycket tydligare. Han plirade