Aftonbladet – 12 april 1869, sida 2

— Dramatiska teatern gaf i lördag för första gängen En krona, dramatisk skizz i två akter, hvilket stycke väckte allmänt och rättvist bifall för flera lyriska moment af högt värde och äfven ur dramatisk synpunkt förtjenar uppmärksamhet, såväl hvad plananläggningen som karakterernas teckning avgår. Då stycket är ett förstlingsarbete, kan man med skäl påstå, att det berättigar till ganska betydliga förhoppningar, framför allt på den grund, att man bär utan tvifvel eger framför sig en med rörlig fantasi, dramatisk kombinationsförmåga och varm känsla utrustad skald, en författare, med ett ord, som är i besittning af hufvudvilkoren för utveckling på det högre dramats område. Af de utförande tilivann sig företrädesvis fru Kinmansson publikens sympatier för sitt fint poetiska och af äkta qvinlig känsla burna spel som Katarina Månsdotter, äfvensom hr Fredrikson i Göran Perssons roll ådagalade den klara och följdriktiga uppfattning, som aldrig sviker denne framställare. Hr Elmlund var varm och behaglig som Max, men någon ovana vid versen gjorde sig delvis gällande i hans framsägniog. Hr Dahlqvists Erik utgjorde en företeelse af mindre vanlig art, trots den obetydliga roll konungen hä innehar. De vigtigare medspelande inkalladeg, ensom sedermera författaren, hvilken dock tillkänvagafs ej vara på teatern närvarande. — I ofterpjesen, den välbekanta Debutanten och hennes far, hade man nöjet för första gänsen se lir K. Almlöf i Gaspard roll, der han, innehafvare af Pierre Delands traditioner, gaf en med sjelfständiga tillsatser ökad efterbildn af dennes genialiska ska, utan att kunna beskyillas för slafvisk ärmning, och således fullkomligt lyckade hålla publikens munterhet vid makt från början till slut. Skulle vi anmärka något mot hans framställning, vore det en viss öfverdrifven bullersamhet, som torde böra roildras... Salongen var fullsatt.