-). Jag vördar hans frimodiga och brinnande nit i för kristlig religiositet och tror alls ej det vara I I skrymteri; Jag anser G: för ett. redskap i försys I nerig hörd att väcka de tröga Hjertan ösh döfra a J öron, och tror att han verkat mycket godt. Han I har många och visträckta kunskaper, ett äkta I poetiskt milla och ett eget, särdeles kraftfullt I epbåle. Mbi hän Ob hed al dessa egenskaper ej a j en man att blindt tro öch följa. Hats kall är ej a I vägledarens, utan väckarens. Derför talar hat ej, f),utan ropar; demonstrerar ej, utan påstår; känner tlej utan svärmar; går i, allt fill jtterlighet ich Svingår sig antimgen med örnfiygt högt ötver den Sudiga jorden eller — faller pladask på näsan. r Stundom gör Har en genomträngande och djup -) blick in i. Våra högre. ängelägetthoter. stundom ser hän öj den Eiriplaste och golltlarsgte fannitg, -I som ligger rakt för fötterna. Om urfsynder skrifver P. i ett bref: Högst märkligt är, att Jesus e sagt något till I bekräftelse för kyrkans långt Senafö bögrebp öm larfsynd, och att af apostlarnes ord, utom Pauli, I denna lära ej heller kan utletas. Deremot finnas många bibelställen, som på intet sätt kunna brinRa harmoni, med denna. Kyrkliga lära, t. ex. älleri, son tala om Guds beläte ej som förlörgdt genom Ådams fall, men som äbnu tillvatande hos mennigkan, likaså ställen, der menniskonaturen pt Jitt Härvakinde tillstånd, tilläg es stor Kraft Ua dyguen och att denna uns aven hes kadnin: forne: vidare ställen, der både dygd och last hänöras till menniskans fria vilja och ej till en absolut nödvändighet. Paulus, hvilken kyrkoläran om arfsynd så ofta åberopade, har nedlagt sin åsigt om vår naturs moraliska beskaffenbet i Rom. 7: 14—25, och då han här talar titan fretydig: het, böra Hans mindre klara ställen förklaras ef ter, detta. Han tälar ock här ej ött ett förvärk vac ener tillkommet, utan om ett Hättrligt OF ursprungligt tillstånd, lika för alla menniskor. Han skiljer mellan iuvarves och utvärtes menniska, mellan lagen i sinnet och lagen i lemmarne, och lägger skynden endast i det andliga, inskränkta, förän riga i vår natur, som tid och omständighetör, fördomar, lippfostran, vänör från bardomen ha inflytelse på. Det är verkligen obegripligt, hur man kunnät tillägga Paöläs det mörka kyrkliga begreppet, om ärfsynd Det är tillräckligt bevis ör, att detta begrepp uppkommit och antagits hos teologerna, förrän de rådfrågade Paulus. Det kan ej heller bevisas, att Paulus här blott skildrar en kristen under Guds andes inverkan. Han skildrar menniskonaturen utan inskränkning. Och om han blott skildrar en kristen, gör det intet till saketi, ty ingenstädes lärer bibeln, att, Guds ande genörh ördet omsköpar värt väsbr. Kubstatttibht och essentielt bli kristen och hedning lika. I all religion är begreppet om guddomen grundFefteppet; med detta måste alla dogmer stå i full) komlig EE annars förkastas. gp är ej sagdt, att ;dogmörna pj. må, innehålla något dbegripligt; blott Pre ikehaAl (21 Hnptsågg frundbegreppet. Guds faderlighet är ett ar de ia egrepp Jesus bestämdt och ofta uttalar. Men kyrkoläran om menniskans fall från Gud, om Adams synds tillräknelse motsäger detta grundbegrepp och har aldrig af teologerna kunnat bringas i harmoni dermed. Har Gud hvarken kunnat eller velat hindra så stor olycka? Förlorades i fallet all vilja, kraft och kärlek till det goda, hvarför skaptes lion då — till evig fördömelse? Att hänvisa till det eviga rådslutet om frälsning i Kristus hjelper ej, ty blott få komma till kunskap om honom: Kan en Hedning i ett ätinat lif kamiia i förbindelse med Kristus, så måste hedningen redan här kunna genom egen kraft och Guds styrelse göras lämplig för en viss grad afl. salighet; och då blef han ju ej i fallet alldeles . kraftlös till det goda: Om mönniskans grundför.derf genorb fallet år oförenligt med Guds allmakt;, ) vishet och godhet, med fadersbegreppet; så är sannerligen tillräknandet af Adams fall till för-: dömelse af hans efterkommande ej mindre oförenlig med begreppet om en oändlig rättfärdighet. . Här ses tydligt, att läran uppkommit i tider, då Dägoppet om rättfärdighet var ofullkomligt ut-! .bildadt, då en brottslings hela slägt måste med honom dela straffet. Nästan intet af våra moraliska begrepp har långsammare utvecklats än detta. Se 2 Sam. 21, hur dermed stod till i-Davids tid. Sitt allmänna förhållande till kyrkoläran framställer P. sålunda: Jag skiljer mellan de dogmer, som äro af rationel, och dem som äro af historisk art; och åter vid de rationelavåtskiljer jag den rent rationella grundsanningen i dem och hvad som är tillsatser under tiderna. Jag skiljer mellan Kristi lära och bibelns lära, och åter mellan denna och kyrkans lära. Om än mitt käll förpligtar mig att behålla vissa begrepp oförändrade, ej blott som auktoriserade af min kyrka, men ock emedan menskoännedomen lärt mig, att de, ehuru mindre rena, o de enda brukbara,, tröstliga och förbättrande r massan, bindrar det mig dock ej att sträfva, genom egna granskningar och till egen frukt, till bättre och inbördes mer harmoniserande föreställningar. I Kristi ord finnas inga motsägelser; men i kyrkans uttryck af begreppsbestämmelser kan man ej undgå att finna mycket sig sjelf motsägande. Kristi död som försoningsoffer får denna förklaring: Den var nödvändig som allmänt syndaoffer. Genom den störtades mosaismen, hedendomen och allt tillkommande påfvedöme -och gudsfruktan i anda och sanning grundlades. Apostlärne gå ut på att visa, att den är ett fullgi tigt offer, som gör alla andra onyttiga. Härmed borttogs en mängd barnsliga och vrånga föreställningar, och detta var enda möjliga sättet. -Invändes, att -dogmen om Kristi försoningsdöd alltså blott hade en temporär verkan och blott var substitution af en bättre föreställning i en sämres ställe, så svaras, 1) att man ej kan kalla en verkan blott temporär, som sträckt sig till alla följande tider och som i sanning lyftat menskligheten till en högre ståndpunkt, 2) att tron på ett allmänt syhdoffer svarar mot menniskans syndmedvetande på alla tider. När hela slägtet skall lörja ett nytt lif, tilltalar tanken oss, att början göres med ett syndoffer, ett reningsoffer för hela slägtet. Tron på att detta nya lif verkligen börjat och ett nytt förhållande mellan Gud och menniska inträdt i verlden med Kristus, befästas, och saken stadfästas liksom sinnligt genom det stora allmännå offret. Slägtet inviges till sitt nya lif, renas på nytt af sin ställföreträdare, representant, framställaren af det nya lifvet i dess fullkomlighet, genom . ett allmänt stort offer. Nu är-det nya förhållandet börjadt, det gamla är begrafvet.: Försoningsdogmen fick af Paulus den form, som var nödvändig för att störta judendom och hedendom och för att ta bort mellanbalken. Denna dogm fick af feformatorerna den form, som var nödig för att störta påfvedömet och höja slägtet till nytt och friskt andligt lif. I vår tid är den enkla bibliska formen mera verkande än den skolastiska; och när dogmen fattas och framställes andligt, såsom Kristus sjelf gjort, skall den aldrig mista sin kraft. Om rättfärdiggörelsen af tron, denna genom prof. Mrderga uppträdande hos oss nyväckta stridsfråga, skrifver P., afklädande dogmen dess judiskt-juridiska hölje: Våra synder förlåtas, då vi. tillegna oss Kristi sinne och som följd deraf ernå Kristi frid. Att en guddomlig verksamhet eger rum hos menniskan under denna förändring och attnyfödelsen nm msHa.mamaATrtlrl ZI I I I I tr 3 Ve — fä Jr AM — KA BR OM OT