Bt g, eller deras bi se t al -) männa åliggandet att med metallisk valuta inlös utfärdade förbindelser, icke kan sträcka sia löngr än till invexlandet af deras egna utelöpande sec lar. Ty, mina herrar, allt hvad i thy fall är de i oktrojerna medgifvet, år rättigheten att inlös sina egna sedlar med riksbankens sedlar; och så ledes skulle för de många millioner, som innest på depositionseller uppoch afskrifningsräknin 1 de enskitda bankerna, eller för alla andra fo: drivgar hos dessa banker, hvarje fordringsegar ega rätt att utbekomma sin liqvid i metallisk vs luta. Det vore sålunda endast med afseende å e relativt obetydlig delaf dessa bankers omsättnings belopi , nemligen den utelöpande sedelmassan, sor de skulle kunna komma i ett visst undantagsför hållande; men klart är likväl att något sådant al drig skulle i verkligheten rägrakkotmma, just der före att de banker, gom j ville inlösa sina sedla med silfver — det enda hvartill de vore berätti ade — skulle riskera, att dessa sedlar ej vidar hölle sig uti i cirkulationen. En annan dylik förment svårighet, som allmän framkastas, är att riksbankens silfverförråd skull länsas af privatbankerna, när dessa nödgades an skaffa silfver för sin vexling. Till en början: vil jag dervid anmärka, att det synes mig icke gern möjligt att använda detta argument, att privat bankerna skulle bemäktiga sig riksbankens silfve samtidigt med det från samma sida anförda på ståendet, att de icke behöfde honorera sina för bindelser med silfver; ty om bankerna icke vor tvungna till, eller ämnade verkställa det senare hvarför skulle de väl då behöfva göra det förra: Dessa båda skäl kunna således åtminstoneej samband med hvarandra användas. Men, mins herrar, om nu privatbankerna skulle behöfva silf ver, hvilket vi ju kunna antaga, uppstår frågan hvar skola de taga sitt nödvändiga silfverförråd Skall det tagas från riksbanken? —-Svaret synes mig vara temligen enkelt. Om nemligen privat. bankerna skulle vilja försöka någon dylik befarad stormlöpning efter riksbankens silfver, hvad vore det väl som hindrade riksbanken, som eger en så ansenligt öfverlägsen rörelse, att i sina liqvider mottaga, samt sålunda hopsamla, en större mängd rivatbankssedlar öch dermed göra en kontravisit 08 privatbankerna, hvilken ganska säkert blefve vida farligare för dem, än någonsin deras eget anfall på riksbankens lucka för den senare. Den naturliga följden synes mig tydligen skola blifva en fredlig öfverenskommelse mellan riksbanken och privatbankerna, att icke föra krig med hvarandra, utan tvärtom i god sämja försöka, hvar i sin mån, införskaffa det för landet behöfliga silfret. Man skulle till och med kunna säga att riksbankens behof af silfver blefve under dessa omständigheter vida mindre än det nu är, eller att dess silfvertillgång sedermera skulle blifva mera tillräcklig än förut, ty då riksbankens silfverkassa — eller såsom man uttryckt sig: den smala silfverpelaren i banken, på hvilken allt hvilar — för närvarande. har att uppbära: hela trycket af icke blott riksbankens egen sedelstock, utan jemväl af alla privatbankernas utelöpande sol skulle detta icke blifva förhållandet sed-, de enskilda bankerna hvar för sig fingo aärao. : : rs dräga försorg ES den härell nödin: Sed. och anskaffningen t af från ov metalliska valutan — ett rg TTT? an, på hvilket det väl förtjenar att UK MAN laster ganska mycket afseende. -.aN talar vidare om, att genom tvångskursens försvinnande, förtroendet för riksbanken skulle rubbas. Det torde förlåtas mig, att jag ej kan riktigt fatta ett sådant påstående. Om detta har afseende på bristande förtroende till riksbanken såsom affärsanstalt, eller att banken icke skulle kunna uppfylla sina förbindelser i allmänhet, så får jag anmärka att frågan om sedlarnes tvångskurs alldeles icke har något att göra med riksbankens säkerhet såsom en affärsbank. Syftar man ter endast på sedlarnes inlösning och fruktar, att atan stådgandet om tvångskurs ett misstroende skulle uppkomma mot bankens förmåga att upprätthålla myntvärdet,, så får jag påminna derom, Wtt premissen just är att sedlarne ej vidare skulle ga tvångskurs, och att deremot äfven bankens olyckliga åligganden att.-vara en upphållare af det agliga myntvärdet komme att upphöra, i följd ivaraf ej heller något förtroende eller misstroende detta hänseende behöfde ifrågakomma. Såsom Mfärsanstalt för befrämjande af den allmänna röcelsen, skulle riksbanken otvifvelaktigt alltid komma it intaga ett särdeles framstående rum, men hvad andets myntväsende beträffar, blefve detta, såsom ig bör, hädanefter endast beroende deraf, att det nda lagliga liqvidationsmedlet eller myntet af det congl. myntverket utpräglades efter de grunder, som af begge statsmakterna blifvit eller komma att vlifva fastställda. Menar man åter, att detta britande förtroende skulle drabba riksbankens uteöpande sedlar, och således icke sjelfva institutioen, så får jag säga, att dessa sedlars värde — såom äfven utskottet angifvit — under alla omtändigheter beror af bankens förmåga att inlösa lem. Så länge de invexlas med klingande mynt ehöfves icke något stadgande om tvångskurs för tt deras värde skall uppebållas; men skulle de leremot icke sålunda infrias, så hjelper icke ett ådant stadgande. Derigenom kunna visserligen nskilda personer äfvensom allmänna vigriga inättningar bringas på fall samt stora omstörtninsar i eganderätten framkallas; nen man skall alrig förmå, genom ett dylikt grundlagsbud eller vilken bestämmelse som helst, förhindra att sedne likafullt falla i värde, så snart de ej mera nlösas. Vår egen erfarenhet från flera äldre så sallade realisationer eller riksbankrutter, likasom fven andra länders exempel bestyrka till öfverflöd lenna sats, att sedelmyntets värde icke kan af nåsot lagstadgande längre upprätthållas, än detta nynt inlöses med motsvarande metallisk valuta. idare säger man att det skydd riksbanken nu ar. skulle förminskas, hvilket vore både oklokt ich orättvist. Men, mine herrar! hvad eger då iksbanken för skydd af denna tvångskurs? Icke r det väl skydd mot vexling af utelöpande sedar, ty äfven om tvångskursen qvarstår, måste ju manken underkasta sig en dylik vexling, och den anda faran, som i detta hänseende kunde hota banen, är att den kunde öfveransträngas genom så tora anspråk på vexling, att denna måste upplÖra. en man kan vara förvissad om, att i all något misstroende till bankens vexlingsförnåga uppstår, så skall man, i alla händelser komma ill bankluckan för att få sina sedlar invexlade, af len ganska riktiga anledningen, att om vexlingen pphör, komma sedlarne att falla i värde, antinsen de gå med tvångskurs eller ej. Banken är ålunda blottställd för denna fara, nemligen attanträngas genom vexling, äfven om tvångskursen varstår, och jag förstår följaktligen icke riktigt wvad det är för ett skydd, som skulle undandraAS banken genom merbemälde stadgandes bortagande. , Såsom ännu en svårighet vid tvångskursens UPP: äfvande har man anfört, att derigenom den enda ördel, riksbankens sedlar ega framför de enskilda ankernas, skulle upphöra. Flera föregående taare, bland dem äfven hr finansministern, hafva edan visat oriktigheten af ett sådant påstående ch ådagalagt, att de ifrågavarande sedlarne; hvaren måste blifva, eller skulle komma att blifva, senom den föreslagna förändringen likställda. Jag ar för min del icke heller hört någon enda af lla de talare, som yrkat tvångskursens afskafande, hvarken nu eller tillförene, ifrågasätta nåot annat än att äfven hädanefter riksbankens sedar skulle ega det stora företrädet framför de enkilda bankerna, att vara betalningsmedel vid kronoippbörden och vid judiciela liqvider. Det vore äl också rentaf en orimlighet, att, då staten sjelf ger en bank, den icke skulle mottaga sina egna; edlar i liqvid, och så länge jag gett eller hört jenna fråga offentligen behandlas, har ja icke unnit mera än en mening derom att ri bankar edeln torde vara lagligt betalningsmedel vid. all-: nänna uppbörden, äfvensom vid depositioner. och nera dylikt vid domstolarne. Och, så länge detta örhållande qvarstår, kan man också vara öfverty