Aftonbladet – 9 april 1869, sida 2

Bref från Worge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 4 April. Den 31 Mars tog storthinget efter temligen långa påskferier åter itu med sitt arbete och har i dessa dagar med stor raskhet expadierat en hel hop göromål. Det första och vigtigaste af dessa var den af Jaabeek föreslagna nedsättningen i räntefoten, hvilken ända till 1857 var 4 procent, men då blef höjd till 5 procent, hvilket motionären ville ha åter reduceradt till 4 procent. Detta förslag h länge varit på bane inom bondevänsföreni garne, hvilkas medlemmar i denna för ning af räntefoten år 1857 ha sett den fö nämsta orsaken till det betryck, som på de senare åren har hvilat allt tyngre och tyngre på den norska jordbrukareklassen. Motdenna tro eller rättare vantro ha inga argumenter kunnat hjelpa, och den uttalades också till stöd för det nyssnämnda förslaget af Jaabek i Ad förklaringar med tillsammans 2000 underskrifter, hvilka insändes till storthinget. Vederbörande storthingsutskott afstyrkte på det bestämdaste försla; antagande och försökte genom en utfi redogörelse visa, att meningen med den förhöjning, som bestämdes år 1857, egentligen var, att den skulle betraktas såsom det förberedande steget till ett fullständigt frigifvande af räntefoten, och att det således nu skulle vara i högsta grad betänkligt att slå om och gå i motsatt riktning genom att nedskrufva räntan till 4 procent, hvilket heller aldrig -i verkligheten skulle kunna införas, utan oupphörligt skulle kringgås på åtskilliga sätt. Jaabeeks förslag blef förkastadt; deremot beslöt man att insända saken till regeringen med anmodan att inhemta amtsformandskapernas förhandlingar derötver och framlägga dessa för nästa storthing, om möjligt vore, åtföljda af förslag till lag om räntefoten. IEn sådan åtgärd skulle, menade man, framkalla en grundlig diskussion om saken, hvilken, om den också icke komme att förändra en enda paragraf i räntelagstiftningen, likväl skulle bringa stor och gagnelig insigt och klarhet öfver våra kreditförbållanden Debatten i odelsthinget antog icke den häftiga karakter, som man Kunde ha väntat efter all den agitation, som bedrifvits med denna