Aftonbladet – 8 april 1869, sida 2

Re —— — Fru Eulalie Aglace Carmouche tycktes aldrig hafva tänkt på att blifva svartsjuk, och den sköna Gabrielle hade aldrig oroat henne. Hon älskade konsten, icke så mycket den bildade, ehuru hon följde sin dotter flera dagar i veckan til Louvren och besökte expositioner de dagar, då tillträdet var fritt, som j mer den dramatiska och var ständigt på jagt efter fribiljetter, antiogen till T tåtre Frångais eller Theåtre de Montmartre, det förvämsta eller det sämsta, dramatikens högsta prestationer eller marionetterna i Theåtre Seraphin, tragedi, komedi och lindansning, äfven lyrik på stora operan och hunddans på Bastilleplatsen, såvida det hade utdelats några fribitjetter till sistnämnda spektakel. Eulalie ,Carmouche hade i ett afseende blifvit nästan en annan fru Benoiton. Man såg henne blott undantagsvis i.hennes hem. Hvad var orsaken? — Tjuga år före den tid, hvarom här är fråga, var Eulalie Bertholon en vacker flicka, något mera svärmisk, än hvad pariserskorna kanske i allmänhet bruka vara. Hon sträfvade efter ett ideal, som bon sjelf sannolikt icke hade rätt klart för sig; men att hon ville något annat, än den alldagliga verlden omkring henne, derom var hon fullt medveten. Hon svärmade för konstnärer, och för Marit, den ryktbare sångaren, som då stod i middagsglansen af sitt stora namn, hyste hon en starkare böjelse än för någon annan. Hon hade aldrig sammanträffat med honom, lika litet som med vågon annan af hennes hjertas äfgudar, men svärmeriet ansåg sig icke behöfva den personliga bekantskapen. (Forts.)