Aftonbladet – 8 april 1869, sida 2

taliens, men högst sannolikt hade slägtingar det gamla Temple, der så mången konstens son i Paris rekryterat högtidsskruden. Flanellsrocken med färgskalorna var en irofull uniform för en konstnär och gaf ökadt nseende åt sin egare bland kamraterna på Dödens cafe, men lämplig för sällskapslifvet var den just icke. Anatole är på afvägar, sade de andra unge målarne, hvilka väntade att samhället skulle lämpa sig efter dem, under det de sjelfva aldrig ville göra något medgifvande åt samhället. De skulle trotsa sig fram, klädda i den artistiska ziguenarkostym, som de ansågo vara den enda passande för stora talanger. Och hvarenda en af dem var naturligtvis en stor talang, naturligtvis i kamraternas ögon, ganska säkert i sina egna. Den artistiska ziguenardrägten gällde för öfrigt icke blott kläderna, utan hela deras uppträdande i verlden och äfven inorkonsten. Inga koncessioner, det var deras valspråk. Vilja konstkännare icke köpa deras taflor och inser staten icke sin egen fördel uti att hänga dessa taflor i Luxembourg, så mycket värre då för konstkännarne och för staten. Målarne svulto hellre eller åtminstone lefde de hellre på ögat hos fader Sobresac, än de förnedrade sig att söka hopens gunst, denna så djupt föraktade hop af kryddkrämare. Anatole är rentaf förlorad, skulle Janne de Chröme hafva utropat, om han sett med hvilka bekymmersamma blickar kamraten betraktade den svarta fracken. En svart frack är ett oting för en ung målare, som sitter på spetsen af Montmartre och väntar på sin ryktbarhet. Ett sådant plagg är icke ens värdt att kasta i vrån bland de utnötta och sönderbrutna penslarne, kilramarna, de ut