Aftonbladet – 7 april 1869, sida 3

ned e i rela na, beopAN Ar TN IATME REV FRDUEg SET ISIR AVES med ofred, och det hade till och red gåt så långt, att Wiedewelt, Als och Harsdorf med anslutning af Pilo och Mandelberg had: vågat protestera mot Saly och konsorter samt segrat. Och när nu nyårsaftonen kom och akademjen var samlad för att allägss ömsesidiga lyckönskningar, infann sig preses, grefve Moltke, för att meddela, att H. M. hade befriat honom från alla hans embeten, och att han till följd deraf ick2 längre var akadeaf) miens preses, Den 21 Febr. 1771 bivistade n-jSaly för sista gången akademiens samlir) mankomst för att meddela, att de akadeill mien beviljade eller lofvade 6000 rbdir nblifvit indragna. Hans enskilda göromål deli anledning af Fredrik V:s monument höllo af! honom ännv ett par år qvar i Kjöbenbavn, et men i akadunien kom han icke mera. Den na yngre Jardin och de gamle le Clerc hade dej aflidit; den äldre Jardin, som änät icke hade ra I Marmorkyrkan halffärdig, gjorde år 1771 ett ut, i besök i sitt fädernesland och stannade med 2detsamma qvar der; Petzold hade rest till ) Dresden, till och med utan att taga afsked. 0I Svensken, professor Pilo var under dessa oroit liga år akademiens direktör. Den gamle kopi I parstickaren J. M. Preisler var nu den ende, som var qvar af de inkallade, så att akade1 mien på den tiden hufvudsakligen bestod af al — åtminstone — skandinaver. Detta var! . I akademiens gamla historia. I mångas ögon a I har det väl ansetts såsom en förnedring för es I konsten, att den nu skulle komma i förhålvf lande till och så nära beröring med handtI verket, xmen — anmärkte talaren — ,efter —-1100 års förlopp se sakerna helt annorlunda -I ut, och vi kunna i år på visst sätt fira en t. l akademisk hundraårsfesto. På det första gjstadiet hade uppgiften sina mycket stora svåi righeter, hvilket ett par karakteristiska mua ment från den då närmast förflutna tiden kunna tjena till att belysa. Så t. ex. blef jen af denna akademis egne medlemmar, landskapsmålaren J. P. Lund, då ban såsom r j må ng i skrået hade fördristat sig att a på sina fristunder mottaga litet undervisning S i i konsten af prof, Pilo, af detta skäl af skrået ilinstämd till polisen och dömd såsom lös. gjenger, att vid äfventyr af dagliga böter 1 I hålla sig ensamt till skrået. Och en annan a målarelärling, Klotsch, hade likaledes året ) I förut blifvit åtalad af skrået och bötfälld af I polisen, derför att han hade understått sig ; jatt måla ett blomsterstycke, som fått den! äran att bli upphängdt öfver en dörr. Så :Jilla var det väl icke på den tiden, då aka:I mien skuile öfvertaga sin nya mission, men onu i årtionden fortfor dock ett passivt motistånd från de inskränkta skråmästarnes sida, hvilka icke kunde finna sig i, att deras lärj lingar nu skulle lära något annat och mera, de sjelfve på sin tid hade lärt. Med den j ndrade undervisningsplanen följde emelI lertid icke nya hjelpkällor, och år 1780 var i akademien så blottad på penningar, att man i var my:!.t nära deran att nödgas stänga af i brist på — ljus. För ögoblicket räddades ; akademien genom ett anslag en gång för alla iaf 1000 rbdlr. Detta anslag beviljades såsom fast året derpå, men indrogs 1791. Under dessa omständigheter aftynade stiftelsen snart. Arfprinseu Fredrik hade blifvit preI ses; Wiedevelt var fyra gånger direktör uni der perioden 1773—1802, aflöst på mellani tiderna af Harsdorff, Abilgaard, Weidenhaupt joch Jens Juel. Efter den Wiedeveltska pei rioden följde ungefär under samma förhållanden från 1802 till 1809 den Abildgaardska. Abildgaard var den förste, som efter:lemnade en skola, hvilken fick ett namn i , Danmarks konsthistoria, och han tyckes också ha varit den förste bland de akademiska konstvärerne, som med kärlek antog sig handtrkena och den goda smakens spridande till äderna. Det var under hans sista direktörsskap, som akademien helsade en ny preses uti prins Kristan Fedrik år 11808; med varmt intresse omfattade denne akademien, och närmast genom hans inflytande bekom hon den 28 Juli 1814 det reglemente, som ännu är hennes grundval. Hvad regeringen under dessa bekymmersamma år icke förmådde göra i pekuniert afseende, det afhjelptes nu genom privat välgörenhet. Den förste välgöraren var en handtverkare — målaremästaren Neuhausen, hvars efterlemnade förmögenhet, 16,000 rbdr, år 1816 tillföll akademien genom testamente. Två år senare följdes detta exempel af statsministern, grefve Joachim Godske Moltke, med ett legat af 10,000 rbdr. och fyra år derefter af hofrådet S. A. Meyer med ett lika stort legat. Akademien bidrog också jelf genom att öppna en inkomstkälla i de rliga utställningarne. Efter Abilgaards död följde en period, som kan benämnas den lansenska, en epok, som tyckes med förkärlek ha varit helgad åt arkitekturen och dess behof. I början såg det mycket tarfligt ut. Abilgaard och Juel voro borta; på deras platser sutto Lorentzen och Clemens, hvilka begge hade öfverleft sig sjelfva. De framträdande unga talenterna voro likasom vilsekomna och togo sin tillflygt till Lorentzens atelier, der de med möda undgingo att bli bortfuskade. Bildhuggarekonsten representerades endast och allenast af professor Dajon, och när han dog, intog en stenhuggare den atelier, som var upplåten åt den akademiska bildhuggaren, och högg der sina grafstenar. Af medaljörer fanns ingen; då stämplarne till ett par medaljer skulle åstadkommas åt regeringen, måste man hemta en dilettant från en af räntekammarens afdelningar och låta honom utföra monumenter, som skulle öfverlemnas åt framtiden. Men på denna svåra tid återkom Abildgaards fordne elev, målaren Eckersberg, från sin resa och blef år 1818 professor vid akademien. Han var en af de många, som hade utgått från målareembetet i Kjöbenhavn, och och med honom kom nytt lif i målarekonsten. Under den Hansenska perioden inträdde äfven Hetsch, en utlänning med ett hjerta, som snart blef danskt, och han slöt sig med värme till det vaknande lifvet i akademien. Derpå kom den ärlige och djerfve Hermaii Freund hem — också ursprungligen handtverkare — och slutligen Bindesböll. Längre fortsatte etatsrådet Thiele i sin öfversigt icke akademiens nyare historia, men uppgaf dock till slut antalet af de konstnärer, som för närvarande äro medlemmar eller, ehuru de ännu icke inträdt deri, äro na mä rr rnantr—nn so me