Aftonbladet – 7 april 1869, sida 2

Såg åt TEDETSAARAEVE VöR MAAURET aa tt RR slag. — Vid af talmannen framställd proposition j atslag, tolkades kammarens svar härå såsom: . Starka snej hördes dock bland ja-ropen: RENA nnu några ord i fråga om de afsutna rusthålisregementena. En insävdare, riksdagsfulhhäktigen hr Carl inders Larsson från Östergötland, har uti Aftonbladet för i torsdags framställt några nmärkningar mot de åsigter i afseende på örhållandet med de afsutna rusthållsregenentena, som blifvit uttalade af författaren ill den i tidningen införda artikelserien Det ya armeförslagets. — Vi hysa visserligen j det ringaste tvifvel derom att dessa ankningar i sinom tid blifva af författaren ill ifrågavarande artikelserie vederbörligen yemötta; men då detta ämne onekligen är ut ett allmännare intresse, såsom egande närnasie sammanbang med ens vigtigaste råga, armitfrågan, har det synts oss som om uppgifter rörande detsamma, om hvilkas rundlöshet man är öfvertygad, ej alltför og a få blifva utan vederläggning; i och för hvilket ändamål hos den ärade redaktionen ödmjukligen anhålles om plats redan nu för efterföljande rader. Den värde insändaren förmenar att, om de afsutna rusthållsregementena förvandlas till roteradt infanteri och i sammanhang dermed samtliga rustningsoch avgmentsräntor indragas till statsverket, sådant skulle från de afsutna rusthållarnes sida anses som det grymmaste våld emot eganderätteus helgd. Insändaren synes stödja denna sin åsigt på det påstående, att emellan rusthållarne och staten, finnes ett ömsesidigt kontrakt, hvars rubbning icke må bero al den ena partens godtycke; men uppger icke hvilka kontraktets bestämmelser äro, — något som väl hade varit af nöden, då man vill försvara den rätt, som man anser den ena af kontrahenterna på grund af samma kontrakt böra tillkomma, — utsn anför i detta seende endast att krigsministern sjelf erkänner i sitt anförande på sidan 83, att: öfverenskommelsen mellan larne och staten är fullt kontraktDet hade dock för sjelfva sakens vel varit af nytta, om insänutat sitt studium utaf denna del af det und. memoriakt med de sista raderna af sidan 83, utan dt om bladet och läst meningen till slut, sådan den förekommer öfverst å sidan 84, i thy att insändarens åsigter möjligen i sådant fall tagit en annan riktning än hvad nu är händelsen. Det anförda stället i krigsministeros memorial lyder i sin helhet sålunda: Öfverenskommelsen emellan rusthållarne och staten är fullt kontraktsmessig, i sådant hänseende att de förre ega t att af den senare uppbära vissa räntor, så länge rustgande; men deraf framgår äfven att, om rusthållarne upphöra att rusta — d. v. s. om staten, som för sin säkerhets skull bundit rustvingen vid jorden, ej finner densamma för det dermed afsedda ändamålet vidare behöflig och af sådan anledning afskaffar den — så eger staten naturligtvis att behålla dessa räntor, hvilka aldrig upphört att vara statens egendom, fastän desamma varit till omförmälda särskilda ändamål anvisade, och jorden återgår i sådant fall under roteringsskyldigheten; hvarför också ifrågavarande rättighet är genom grundlagens bud statsmakterna otvetydigt förbebållen. ) Att uti detta krigsministerns yttrande öfverenskommelsen mellan rusthållarne och staten kallas kontraktsmessig, lärer väl icke vara detsamma som att säga att den är ett kontrakt. Ett sådant påstående synes oss i memorialet så mycket mindre hafva kunnat inflyta, som något kontrakt i egentlig mening rörande rusthållsinrättningen i sjelfva verket alldeles icke finnes utfärdadt; tll grund för densamma ligga dels de rustningsbref, som efter slutad indelning för hvarje rusthallare särskildt utfärdades, dels de mångahanda kongl. resolutioner, bref och förordningar, som ifråga om rosthäliarnes skyldigheter tid efter annan blifvit gifna, bland hvilka må nämnas kongl. reglementet den 5 Jan. 1684, kongl. förkla— ringen den 7 April 1685 samt för de skånska regementena kongl. reglementet den 7 Nov. 1695. — Om krigsministern deremot för-klarat ofvanberörda öfverenskommelse mellan rustbållarne och staten ;kontraktsmessig,, så har han dertill onekligen haft fullt fog, såvidt åtminstone som uti densamma ömsesidiga rättigheter och skyldigheter finnas stipulerade. Dessa utgöras nemligen å rusthällarnes sida af rättigheten att hos sig behålla hemmanets egna räntor samt uppbära tilldelningsräntor af vissa såsom augment anslagna hemman; samt, skyldigheten att häremot prestera fullgiltig rustning; — å statens sida åter utgöras de at skyldigheten att till rusthållaren afstå ofvanberörda räntor samt rättigheten att af rusthållarne fordra rustningens oklanderliga fullgörande, — allt detta dock med den väsentliga restriktion avt denna ötverenskommelse är bindande endast så länge rustoingen fullgöres; d. v. s. när rustningen af en eller annan orsak upphör, är öfverenskommelsen — eller kontraktet, för att nyttja insändarens benämning, annulleradt. — Oth detta fall inträffar när statsmakterna — då staten af ett eller annat skäl ej längre behöfver rustningen — med stöd af den dem i grundlagen förbehållna rätt fatta beslut om upphäivande af rusthållsinrättvingen, eller någon större eller mindre del sf densamma. — Kontraktet, rubbas sålunda ingalunda till följd af den eva partens godtycke, såsom insändaren förmenar, för den händelse att räntorna indragas till statsverket och rustningen upphör; för att ett sådant påstående skalle ega grund fordrades att kontraktet innehölle bestämmelser om att rustning skulle everldligen presteras; — hvilket nu ingalunda är hän) Då nemligen 80 R. F. säger: att krigsmakten till häst och fot såväl som båtsmanshållet af rotering och indelning förblifver vid de med landet och städerna upprättade kontrakter och indelningsverk hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbgde vara, intill dess konupg och riksens stänaer finna nödigt någon ändring deri samfäldt att göra; så lärer väl deraf oveder gägligen fölia att konungen och represedtationingen fortfar att för dem vara ett ålig-,