Aftonbladet – 6 april 1869, sida 2

ning för det porträtt, du målat af kryddkra maren vid Qvarngatan? Det var en interpellation, som följde tätt efter Juliette:s förut omnämnda förklaring om ,ögat.. Interpellanten var en ytterligt mager yngling med sydländska ansigtsdrag och en kulör från Medelhafskusten. Hvad är det du säger, Jaune de Chröme? skrek en annan af bandet och tappade i hältigheten sin bräåle-gueule, den lilla miniaturpipan, som brände ynglingens vackra läppar. Har Blanc-de-Plomb målat en kryddkrämare? Det är icke möjligt! hördes från ett par andra medlemmar, hvilkas ansigten visade den mest kolossala öfverraskning. Anatole öfverflyglades med frågor och tviflande utrop. Det blef en riktig storm i löfsalen. Skulle du sjelf möjligtvis tänka på att blifva en gpicie ? Tyst, ropade Anatole slutligen, och hans mörka ögon blixtrade af harm, då han tillspordes med den sist anförda frågan. Epicier, kryddkrämare, är i Paris ett skymford, likbetydande med det tyska Filister och det grofva svenska ordet bracka, hvilket återfinnes i våra studenters specialordbok. Enligt de franska studenternas och artisternas åsigt sönderfaller menniskoslägtet i två stora afdelningar: verkliga menniskor och kryddkrämare. Till de förra räknas endast studenter och artister, till de senare det öfriga menniskoslägtet. eller rättare den afort af slä t menniska, som icke är student eller artist. Att förutsätta, det en konstnär skulle hafva för afsigt att göra sig till dpicier, är säledes olämpning. Kamrat ita obarmi sitt s ämt och aldrig ummande et att få en scie i gång, en mystilikaion eer en drift, som likt sågen oupphörigt cnisslar öfver samma stycke trä, funno lock nu att de gått för langt uch förklarade,