Aftonbladet – 6 april 1869, sida 2

På det sätt kan en ung man blifva både klädd och född under någon tid. Med en snygg och modern rock, ett något så när fördelaktigt utseende, förmåga att deltaga i hvilken konversation som helst och framför allt att äta med förstånd kan man vinna anställning som fri middagsätare på en ny restaurant eller på en gammal, som behöfver restaureras. En sådan middagsätare får naturligtvis icke vara någon storätare, ty han är icke anställd för att sjelf göra slut på matsedeln, utan för att förmå andra att göra det. Han skall äta långsamt och med synligt välbehag, han skall högljudt gifva tillkänna sin belåtenhet öfver matens utmärkta egenskaper samt låta förstå att han är van att äta vid de finaste bord och att han aldrig funnit bättre mat än just der han för tillfället slagit sig ned, men hvarifrån han hädanefter aldrig kommer att gå till någon annan restaurant, så mycket hellre som värden och värdinnan här äro ej blott de hyggl:gaste menniskor, han någonsin gjort bekantskap med, utan äfven de elegantaste och mest bildade, verkliga prydnader för en fin societet och som naturligtvis endast för sitt nöjes skull, det kunde man väl se, öppnat en restauration. Det är på det viset en sådan lockfågel bör verka, och det var ett halft dussin dylika, unga förhoppningsfulla målare för öfrigt, som madame Sobresac lyckades anställa vid sitt cale-restaurant på Montmartre-kullen. De drogo en stor del af målarekolonien till de små löfsalarne, hvilka nyss förut varit befulkade af endast srsetande medlemmar af Ponpes fundbres, den stora generalbegrafaingsadministrationen. SNi tror kanske att mor Sobresac icke har andra gäster än herrar croques-mort?., hette det snart i qvarteret.