Aftonbladet – 5 april 1869, sida 2

och då han icke hade så vexladt, att han kunde betala en modell samt fann:sig af sin konstnärsära förbjuden att begära kredit hos orafvens handtlangare, ansåg han sig likväl förhindrad att på ett par timmar låna livråst af en bland dessa dödens drängar och skicka en kommissionär med kuskrocken, trekantiga hatten och piskan hem till sin aätelier, der de hängdes på mannequinen, som, då beröfvades den stora, grå filthatten och för en stund ick tjenstgöra som en lifslefvande croqve-mort. Då arbetade Anatole af hjertans lust och konsumerade betydliga qvantiteter astalt, oensvart och blyhvitt. Men när ban åter röttnat, klädde han af sin mannequin den sorgliga drågten, satte filthaten på hufvudet, let vill säga tå mannequinens hufvud, och sick hvisslande, med det mest sorglösa utryck i sitt vackra ansigte till kamraterna en af löfsalarne utanför det lilla. cafeet. Bonjour Ila compagnie! ... Juliette, en hoppe! Ah, jag är alldeles på det torra. cke en sou!,.. Har jag något öga, Juliette ? Oh, herr Anatole, icke lärer väl min far nnu sluta ögat tillb, svarade Juliette, en acker, mörkögd flicka, som satte ett stort las -skummande öl framför den unge målaren. Det bör kanske anmärkas, att oeil, öga, å pariserfolkspråket, som ofta också -är aristatelierernas språk, betyder detsamma som edit, att således öppna ögat är detsamma om att bevilja kredit och sluta ögat-till ikbetydande med att icke längre gifva kredit. Dödens cafs hölls at en gammal Gascognare, id namn Sobresace, som hade. den i Paris ör öfrigt nästan alldeles okända vanan, att ke begagna maskulina uppassare, utan låta ina gäster betjenas af fruntimmer. Dessa tgjordes af värdens trenne döttrar, vackra ch glada tärnor, som dock visste. att hålla g i respekt hos de unga konstnärerna.