Aftonbladet – 5 april 1869, sida 2

uppmärksamhet, så mycket mer, som Ana tole tycktes njuta af en förträfflig helsa ocI hade ett särdeles gladt lynne, Den blek: hyn och det svarta håret tillhörde icke ci melankolisk upg man, utan en som såg lifve från dess gladaste sida, fastän han hade gjor sig en föga glad specialitet inom konsten Han målade aldrig annat än likprocessioner med undantag af de gånger, då han målad enskilda likbärare eller från kuskbocken ned stigna likkuskar, samlade till ett gladt lag på Dödens cafe. Nämnda caf6 var ett tillhåll för målar och några, bildhuggare på Montmartre unde dagen och isynnerhet om aftnarne. Men ti digt om morgnarne utgjordes cafeets kunde af nyssnämnda bedröfliga gestalter i svart: rockar och stora trekantiga hattar, hvac kuskarne beträffar, samt svarta frackar och höga blankläderscylindrar; hvad bärarne angår, och rödbrusiga, frodiga anleten, hvac begge specialiteterna vidkommer. En liten gångstig förde direkte från der stora begrafningsplatsen Montmartre upp till cafeet, och der träffades herrar croquesmort regelbundet klockan sex om morgnarne för att taga sin goutte och öfverlägga om gemensamma angelägenheter, prata en smula politik och öfverlemna sig åt ett muntert skämt. Under mindre brådskande tider hände det, att samqvämet fortsattes ända tilldess målarne inställde sig för att frukostera. Då och då hade de svarta herrarne också en liten glad middag efter dagens slutade mödor. Herrar kovstnärer kunde aldrig komma på det infallet att fraternisera med herrarne från begrafningsplatsen, men de flydde ej heller för dem, Anatole studerade dem med stor uppmärksamhet, bjöd en och annan hem till ateliern för att stå modell för honom i nåson ny och intressant begrafningsposition,