dd KOTPSRTTPLIDUBPLIOCG al I IUI JE SK. UAUSKL a för en årgång eller fyra häften. Af första årgången finnas ännu fullständiga exemplar att tillgå. Norsk litteratur. H. Knudsen: Nogle språkog skolespörsmål. — Hertzberg: Det norske aristokraties historie indtil Kong Sverres tid. EN Ater har den outtröttlige språkreformatorn och kämpen för modersmålets rätt mot de klassiska språken, lektor K. Knudsen, offentliggjort en samling inlagor i hithörande ämnen. Vi borde kanske ej ha sagt språk-, utan skriftreformatorn, ty förf. vill visserligen ej ett våldsamt, mekaniskt ingripande i sjelfva språket, utan en förenkling i dess yttre klädnad. ec ös Sålunda fortsätter han sin för bortåt tretio år sedan började kamp för de latinska och mot användning i skrift och tryck af de ) l orätt s. k. gotiska eller tyskas — rätte-Iligen efter hvarje särskildt land, der de brukas, namngifna — bokstäfver, som i tryck pläga kallas fraktur. Han visar, hurn tvånIget att lära två slags skrift och tryck öder Itid och hindrar lärjungens läsoch skriffärI dighet. Hamn inpräglar, att det är en villI farelse att anse de latinska bokstäfverna för I mera främmande, mindre nationella. Båda I bokstafsserierna äro ursprungligen em och Isamma, den fornlatinska, som under tidernas lopp upplöst sig i flere. Den äldsta variationen är den iriska och den anglosachsiska, som se ut på nästan samma sätt; mer afvikande blef munkskriften — men båda kallades latinska. När så boktryckarkonsten uppfanns i det norra, gotiska Europa, blefvo typerna der gjorda i öfverensstämmelse med munkskriften — de äldsta tryckta böcker äro tryckta med munkskrift — medan deremot i södra Europa, der den ursprungliga romerska skriften bibehållits mera oförfalskad, tryckbokstäfvernas form rättades efter denna, sådan man fann den i latinska handskrifter. När så de i södern tryckta latinska auktorerna spriddes åt norra Europa, antog man der, att denna skriftform var särskildt latinsk, tillegnade sig den för skrift och tryck å latin, samt inskränkte munkskriften till landets eget språk och gaf den namn derefter, således tysk i Tyskland, svensk i Sverge, dansk i Danmark o. s. v. Emellertid blef den flerestädes snart öfvergifven och ersatt med den vackrare latinska skriften, äfven för de moderna språken: i Frankrike försvann fraktoren tidigt, engelskan och polskan behöllo den något längre, sedermera befriades holländskan från munkskriften; af de tyska och nordiska folken ha väl svenskarne kommit längst fram emot målet att få en enda skrift, den latinska, allmänt gällande, Förf. angriper naturligtvis fortfarande de stora begynnelsebokstäfverna i substantiver, de stumma vokalerna; han vill ha bort -pluralisformen i verberna o. s. Vv. De, som ännu i god tro upprepa den gamla. sagan om de klassiska språkens, särdeles lar! tinets, på deras stora formrikedom grun-: dade, formelt bildande, förståndsöfvande kraft, skulle ha godt af att genomläsa, hvad förf. härom yttrar med åberopande af sådana auktoriteter, som Madvig, Grimm m. fl. Madvig 4. ex. erinrar om, att den högsta költur, det skarpaste tänkande, den inner-. ligaste känsla, den lifligaste fantasi lika lätt och ohindradt låta sitt innehåll utströmma i genom engelskan, det ge språk som företer den största enkelhet I form, som genom den relativt formrika tyskan eller genom grekiskan. Ett ringa antsl böjningsformer är ej detsamma som tt ringd antal beämda heteckningssätt. Nu skrifver man engelska, tyska, danska 0. 8 v. utan det tvång, som röjes hos äldre tiders författare, med en helt anpan lätthet, kraft och mång1 fald i framställningen; och detta eburu Juji ej något enda nytt grammatiskt medel, specielt ingen ny grammatisk form, tillkommit i något af de nämnda språken, De nyare, formfattiga språken äro fullt så logiskan, som de gamla: det som i de senare förekommer i en skepnad, har i de förre en annan. Att kalla de formfattiga språken för vanslägtade, förderfyade el. d., kommer i en betanklig strid med kulturhistorien: de slaviska folken med sina formrikare språk stå dock ej högre, än vesteuropterna, och grönländs skan, med sin konstiga grammatik, som skulle! utvisa ett mycket fullkomligt och oförderfvadt språk, talas af en folkstam, som just icke står högt på odlingens skala. — Professor Ussing säger rentut, att de formrikaste språken äro icke de fallkomligaste, utan de ofullkomligaste. Och derför yrkar han att man, för att utveckla barnets tankeförmåga, ej skall börja med att flytta det tillbaka till en ståndpunkt, som är lägre och mindre alle komlig än dep, der barnet redan instinktmessigt befinner sig: den brokiga formrikedomen kan på barnets ståndpunkt blott bli föremål för minnet, och ju större dess massa I är, dess mindre är det möjligt att begagna den till någon formel bildöinogs, — Grimm n ger, att eagelskan genom, bland annat, d rtkastandet af alla böjningar fått en större n kraft och styrka, än något apnat af denyare lf språken; intet pu lefv ph språk kan enligt) n Grimm jeumfäras med evgelskan i Reichthum,s Vernunft und gedrängte Fäge,. — Knudsen n anmärker med rätta att det vore bra, omjd man ville lyssna till Madvigs ord, att man vär skilja mellan ett språks fullkomlighet in och för sig — hvilken bör bedömas allenast ti efter dess förmåga att lösa sin uppgift FP nkemeddelandet — och det iptreasse! dete nm ma för vissa sina egenskapers, t. ex.g mrikedomens, skull kan ha för språkse vistorien, för den komparativa filologien, samt k. utt språket är till för folkets, ej för deqssi ärda granskares skull; Pr la I ölverskriften nämnda framställvingen t: ka aristokratiens historia intill d onung Sverres tid är af unive i lönt med H. Mit k 3 ch således at veder om ett arbete af de ioft behö för ner ap EO ARE RR RR RNA IGT SV JU OVAN 1 STI ROTE TT ka Tatra, oa ht rå Re