Aftonbladet – 2 april 1869, sida 3

REVAL SET STA SR a ) Mevvillg UL HOIRSISC, Dal IVLLIaTaAnUC BJUL sig känbar, en brist, som stundom vidlådd de muntliga föredragen och nu äfven åter fins här och der i hans utgifna bref. Här emot uppträder —Ik, yttrande: Med smärt läste vi det utfall, som riktades mot en a Väktaren nu åter som endast en ovanli man vitsordad Herrens tjenare. Förstår e förf., att han med dessa ord slungar bannstrå len ej allenast öfver den aflidnes minne, uta! ock öfver de tusen och åter tusen, som i der hel. andes skola kommit till den fasta öf: vertygelse, att den sanna bättringen och dei rätta helgelsen, det är bibelns bättring oci bibelns helgelse just är densamma, som de nämnda redskapet fick nåd att framställs och med bibelns egna ord bevisa? Väkta Iren svarar: Det är just öfvertygelsen, at de punkter, mot hvilka vi gjort anmärkning Jicke äro bibliska, som gjort att vi frimodigi Jyttrat oss mot dem, likasom öfvertygelsen alt de ej äro sunda, tvingat oss att ej hålls inne med anmärkningen. Vi finna i Galaterbrefvet intet af detta klemande med synIden. Insändaren —Ik hade nemligen äfver yttrat: Galatervägen till helgelse har alltid bevisat sig vara åtminstone ingen ginväg. Fäster man sig vid enstaka uttryck. Iså blir lätt ej blott enhvar redlig sanningskämpe i våra dagar, utan jemväl Moses, profeterna, apostlarna, ja Herren Kristus sjelt krönt med kättarekronan. Den gamla finten att uppge en annans yttrande som sagdt ovilkorligt, då det är sagdt med vilkor, trodde vi ej höra till de vaknandes, än mindre till de vaknas läger. Man varnar för faror, i fall ej helgelseläran predikas på sätt man önskar; vi åter varna för att öfverge korsets förargelseväckande predikan och utbyta den mot en helgelselära, som smeker menniskans högmod och förbereder det stora affallet från Kristus i en mycket fin menskodyrkan. Se blott på Beckianismen (Myrberg) och den snart från Amerika inbrytande metodismen med dess köttsliga andlighet. Väktaren yttrar vidare mot Rosenius: Nu öppnas ögonen alltmera allmänt på nödvändigheten af en fullständigare predikan, en friskare helgelselära. Man börjar alltmer inse faran af om synden hos den troende framställes snarare som en olycka än en skuld, emedan syndarens känsla af ansvarighet derigenom försvagas, på samma gång han blir vanmäktigare till den andliga striden, då han hör att det är Gud som släpper på honom synden för att hålla honom i den andliga Jattigdomen. Det: är icke underligt, om en reaktion, en kastning åt andra sidan uppstår, så att man börjar betona det inre lifvet i Gud, rensning från syndasmittorna, tillväxten i delaktighet af Guds natur, på sådant sätt, att läran om Kristus för oss är i fara att något fördunklas. Om man länge hört ensidigt framställas att allt är väl, torde ej vara oberättigadt, om man lyssnar till röster som en Becks, hvilka uppdaga hur mycket som är illa och som måste förändras. För dem har just vägen blifvit banad genom att man förat gått för långt åt andra sidan. Då vi se en af våra lärdaste, skarpsinnigaste och allvarligaste professorer (Myrberg), drifven af en dylik reaktion mot löstet, den han tyckes inbilla sig skola finnas i sjelfva vår kyrkolära, öfvergå till en ståndpunkt, der han ställer sig i strid mot ortodoxien, utan att sjelf kunna ge oss någon sann ersättning för hvad han arbetar på att nedrifva, så kunna vi dock förova Ucusa nitälskan. Det klagas icke så litet öfver våra teologiske säktares långsamhet i att biträda vid löchingen äl dagels trtnnange lärofrågor i en form tillgänglig för massan ar vårt folk. Skulle romersk proselytism här vinna fritt spel, skulle man få tydligare se följderna af en ofullständigare helgelselära. Sistnämnde reflexion är så mycket anmärkningsvärdare, som just Myrberg, hvilken kämpar för helgelselärans fullständigare framhållande, af en domkapitelskamrat blifvit angifven för katolsk smitta! I ett följande n:r af Väktaren kommer M. G. Rosenius fram med en hop saker af märkligaste slag, t. ex.:Ehuru meningarne om C. O. Rosenius inom skilda kretsar varit olika, och han ialla händelser hade, vid bortvikandet från vädjobanan, en svår skuld af brister och kr att inför Gud och menniskor afbedja, är dock visst, att ett ganska stort antal ser i honom en ledare och ett föredöme såsom få. En samvetsgrann pröfning borde visa hvad i hans bemödanden, lif och skrifter är verkligen godt och hvad som der kan vara att förkasta. Efter Rosenii död öfvertogs tidningen Pie: isten af lektor Waldenström. De stora och besynnerliga åthäfvor och anfäktelser, hvarmed denna transport annonserades, väckte uppmärksamhet såsom vore det förenadt med någon själavåda och själanöd att utge detta blad. Nu har man förklaringen. Nye relaktören visste nog hvad han hade att vänta. M. G. Rosenius fortsätter nemligen i Väkaren: Denna fordran blef så mycket mer pefogad, som några bland C. OO. Rosenii vänrer, omedelbart efter hans död, med ett brådkande som ännu återstår att förklara, satte Pietisten i händerna på en man, som förut rade, i en viss för den kristliga sedligheten myctet maktpåliggande och grannlaga fråga, skriftigen uttalat en mening, hvilken han ännu ej iterkallat och som af allt Guds ord utdömes. Vu bragtes C. O. Röosenii ställning, särskildt denna punkt, för mången i ett besyonerligt alfdunkel. En utlofvad biografi utgafs, men len väntade upplysningen härom saknades. Hans ställning till dem, som hylla nämnda kriftvidriga mening, och till dem, hvilka i Xristi evangelium och den åt alla utan undanag fritt tillbjudna nåden vilja finna, åtmin; tone i vissa fall, en lisa för köttet, derom ) ämnes ingenting särskildt. Och detta ehuru za d 1 Rosenius varit med i deras råd, hvilka, förogande öfver betydande krafter i fråga om kriftspridning, förbjudit spridning af den skrift, I