Oro i teologiska lägret. (Myrberg. — Beckman. — Väktaren. — C. 0. Ro senius. — Insändaren —Ik. — M. G. Rose nius. — Hedberg. — Waldenström.) Man hörer ofta den officiella kristendo. mens vapendragare i vårt land förebrå dem som ej i allo kunna omfatta statskyrkan: och ortodoxiens doktriner, att de sinsemellar röja motsägelser, då deremot en fast och öfvertygande trosenhet råder inom den kyrkliga borgen, hvilken ensam bär fridens och sanningens palm på sin fana. Hur härmed i verkligheten förhåller sig, torde en gång förtjena att undersökas. Utom de gamla, ofta ej så litet hetsiga stridigheterna emellan lagiske och evangeliske, Schartauaner och Hofianer, pietistiske och icke pietistiske statskyrkans prester och ifrare, hvilka alla göra anspråk på de ortodoxa äger förtjena åtskilliga mer i detalj ingående skiljaktigheter att framhållas. Vi låta sakerna sjelfva tala. Domkapitelsledamoten och teol. professorn Myrberg i Upsala har nyligen af en sin embetsbroder blifvit offentligen beskyld för katolsk riktning, hvilket gett M. anledniog att lika offentligt yttra, att detta väl kunde ge anledning till åtskilligt i reklamationsväg. Som sina grundsatser för bibeltolkning uppställer M., att låta hvarje ord vara hvad det vill vara och säga hvad det vill säga utan alla sidoblickar och Ueu allt KONSKWrS: Men man har omspunnit bibeln med ett helt nät af konstlade utläggningar och falska menniskomeningar, fixerade till en fast orörlighetov, Han yttrar vidare om sina grundsatser: hur få äro de, som på allvar vinnlägga sig om denna sak? som dertill ha lust? som dertill ha mod? Ja mod! Ty fegheten är icke den minsta af de makter, som stå i osanningens tjenst och stänga vägen till sanpingens kännedom. Derför har ock teologien blifvit till den samlingsplats för hoptorkade mumieartade läroformler och sofistiskt eller deklamatoriskt ytlighetsväsen, som den till så stor omfattning är. M. säger sig ock veta, att åtskilliga motskrifter förberedas, mot honom. Den stridsfärdige biskop Beckman har redan öppnat fälttåget, men hittills blott med en skärmytslande förkänning. Väktaren klagar öfver vår egen dyra kyrka och dess ställning, att det hela erbjuder en anblick af svaghet och förvirring. Några af sanningens redligaste vänner ega en stark förkänsla af de yttersta striderna för Kristi kyrkas tilivaro Det som vill stå under kristendomsfanan synes mera svagt och splittradt än någonsin. En ljuspunkt var kyrkomötet. Oaktadt glädjen var stor öfver det beskydd af Herrens hand, nedkalladt genom många osedda förböner, kanske mest från de låga hyddorna, som synbarligen hvilade öfver vårt kyrkomöte, den Herrens fruktans ande som der lät förnimma sig, och den aktning, som det hela af kyrkomötet bjöd äfven hos fienderna, så hade mången dock hoppats, att flera vigtiga saker, t. ex. den så bekymmersamma katkesfrågan, der skulle komma till mer afgjord lösning. Har kyrkomötet lagt sina medlemmar så all. varligen på hjertat att verka för lösningen deraf, att vi kunna hoppas någon ljusning? pInom det vaknande kristendomslägret ha sakerna icke något fredligt utseende. Må vi ej låta förvilla oss af verldens skeptiska flin, der den upptäcker oro och split inom bekännelsens läger. Härvid anmärker insändaren —lk i ett följande nr: Ej tyckes verldens flin vara så oberättigadt, om ej blott oro, utan verkligen split visar sig i det läger, som skulle ha blott en strid. Väktaren öfvergår nu till C. O. Rosenius och klagar, i likhet med Myrberg, öfver bristande helgelse hos Rosenii anhängare. Ett förboppningsväckande drag, som nu genomvår många sinnen, är den tilltagande törsten efter helgelse. Det är tid, att denna törst må vinna kraftig gestalt. Den brist, som UPS TTT RUE RE YSUNA 1 PESTTERE TE TOTNTESTSRT TE oa EN TR TG