Aftonbladet – 2 april 1869, sida 2

af; intima slägtförbindelser, men som i den sednare tiden hållit sig alldeles borta från den olyckliga politiken, sysselsätter sig med att göra godt och att gerna se folk hos sig. Hos henne var alltså äfven i påskveckan ett stort kalas. Detta är scenen. Btora, rikt ae emaker på Amalienborg, mycket folk af begge könen, herrarne i stor gala med kraschaner. Nu till sjelfva händelsen, hvilken fa har afseende på en kraschan. H. M. enkedrottningen har en hofchef, Bälow, en man ej utan en viss förmåga att vara qvick, framförallt bitande, men mycket ogenerad, för öfrigt tillhörande den gamla regimen och icke stor älskare af diverse personer, daterande sig från efter 1848, Denne herre var just inbegripen i ett Bamtal med Hennes Majestät och jag vet ej rätt hur talet kom att falla på — ordensdekorationer, Kammarherre Bilow tog NM alltnog anledning af några ord, som fallit, att draga sin egen dannebrogskraschan med in i konversationen. Jag torde dock — yttrade han — vara den ende, som här i sällskapet har den lyckan att bära kraschan med DOES H. M. Christian VIII:s namncehiffer. Detta är dock något annat — (här höjde han rösten) — än den der, som t. ex. hans högvördighet biskop Monrad derborta bär! (Biskop Monrad var närvarande; enkedrottningen ser gerna prester hos sig och undlät icke, då biskop Thomander var här vid det skandinaviska prestmötet för ett par somrar sedan, att särskilt invitera honom till sig.) Monrad hade hört apostroferingen och närmade sig för att utbedja sig en förklaring. Åskmolnen drogo sig tillsamman. Hvad jag menar? fortfor Bilow; jag menar (alltid med hög röst, till stor skandal för ganska många), jag menar att ni bara har F. R. (det lär betyda konung Fredrik, Fredericus Rex) i er kraschan. Och F. RB. skulle icke vara lika godt som... Vet ni då inte hvad det betyder? — Det betyder (med ett skratt) det betyder — Fru Rasmussen! (Kan du tänka dig, det säger han helt rg Nu skulle du sett hvilka miner, hört hvilket sorl, hvilka hviskningar! Biskop Monrad blef högtidlig, kammarherren svarade i sin mest nonchalanta ton, och allt detta i enkemajestätets egen höga Wilkraro