Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 3

fritt och alldeles icke kallt. Jag måste be gagna mig af detta måhända endast flyktigs vårväder för att komma öfver bergen. — Men i morgon skall jag, det har jag högtidligt lofvat mig sjelf, offentligen försons min löjliga flykt i dag, gå ut på kajeny tilltala några bekanta, säga dem huru märkvärdigt stärkt jag känner mig och att jag ämnar att snart resa tillbaka hem. Äfver damen utan nerver skall jag icke undvika och se till om jag icke till sluts åter kar komma i gunsten hos henne. Det skulle allt ha varit bra skymfligt, om jag verkligen hade kommit till Botzen och flytt min väg som en skälm, som icke vågar se en hederlig menniska i ansigtet. Föröfrigt hade jag icke heller betänkt, att äfven det här häftet hade kommit att stanna qvar, och hvem vet i hvilka händer det hade kunnat råka? Dagen derpå. Eftermiddagen. Vår öfverallt. Kan man verkligen skrifva det, som man icke kan tänka eller fatta? Då jag i dag på morgonen steg upp, fruktade jag icke det ringaste för alla ledsamheter, som dagen skuile medföra åt mig, för alla de mod och eldprof, hvilka jag gick till mötes. Hade jag anat all den glädje, som förestod mig, så hvem vet om jag icke ännu en gång hade sprungit min väg! Jag skref i går att lifvet är tungt; men det tyngsta i det tunga lifvet är lyckan — för en am själ, som icke från barndomen lärt sig att bära dess öfverjordiska tyngd, som blir öfvermannad deraf. och alltjemt frågar sig sjelf: Skall den icke till sluts blitagen ifrån dig, innan du fått tillräcklig kraft att bära den? . Men det är dock en tröstande sak, att det alideles icke gifves någon verklig lycka, som man måste bära ensam, att den djupaste och ipnerligaste sällheten kommer till oss endast från menniskor, och att den, som bringaoss lyckan, äfven sedan kan hjelpa oss att bära den. Der stå de första violerna, som ock derföre veta till hvilken vår jag i dag vaknat upp. Jag hade sofvit så tuvogt efter den låvga vandringen, och mitt goda samvete invaggade mig så ljuft, sedan jag hade beslu tit mig för att icke mera inför menniskorna här blygas för min förbrytelse att åter vilja Ifya. Då jag steg upp var det stora ljusa dagem Då Jag kammade mitt hår, märkte