Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 3

jag måste förefalla er, är jag ändå inte. Sanningen är den, att jag inte vet stort mera om hvad som föreföll under min sjukdom, än om det varit en orolig dröm. Det förekom mig dock som om jag hade sett er vid min säng, tagit läkemedel ur er hand och känt huru ni ryckte kuddarne till rätta. Äfven en underlig scen mellan er och min plågoande, damen utan nerver, som ni döpt henne till, erinrade jag mig dunkelt. Men vid närmare besinning förekom mig allt så orimligt, att jag snart slog det ur tankarna. Jag hade ju ert bref, i hvilket ni så allvarigt och bestämdt tog afsked af henne. Det ir visst sannt, att er värdinna hvarje morson kom för att fråga huru jag mådde; nen äfven andra visade mig samma godhet. Man kan ju vara höfliig och artig, tänkte jag, astän allt annat är förbi. Och så vågade ag inte bryta mot ert strånga förbud och värma mig er; ja, jag tvekade till och med nurovida ni skulle taga det illa upp, ifall ag till afsked skref några rader till er eller skickade en bukett, såsom bruket är här på orten. Tänk er nu, min förvåning, då ja; går händelsevis åter mötte lifräddarinnan och ;f henne hörde att allt, som jag trodde mig a drömt, verkligen hade händt mig, att ni ade varit först min befrierska och sedan nin trogna vårdarinna och med ett så vacert ädelmod i min olycka inte varit ond på nig för det som hade aflägsnat er från mig ch gjort ett så tvärt slut på de förra sälla lagarne. Jag kan knappast tacka er, kära röken; jag är riktigt nedtyngd af blygsel vid anvken på buru illa jag betett mig mot er. senast i går ämnade jag mig till er för att öka förklara er mitt besynnerliga uppföande; men ni var inte hemma. Har man nte talat om för er att jag var bär två sånger i gär? — Men kanske har ni sett elst hvad som skett, ehuru jag gjort det not vett och vilja. Ert deltagande gällde ndast den döende. Nu, då det är afgjordt tt jag skall lefva, är jag åter lika aflägsnad rån er som jag var genom det der obeänksamma ordet som först stötte er tillbaka från mig. Men jag reser i morgon, och det vång, som min närhet förorsakar er, skall å för alltid bli aflägsnadt. Hvad jag svarade, hvad han sedan sade, uru det kom sig att han med ens höll mina änder i sina och åter liksom förr kallade nig Marin, kan jag icke säga. Duet klingade