Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 3

jag att jag åter hade fått frisk färg, och sedan märkte jag äfven, under det jag klädde mig, att jag verkligen icke längre kan begagna de gamla sorgkläderna, som tränga och trycka mig öfverallt, och att den gamle kringvandrande krämaren verkligen hade kommit hvad man kallar i grefvens tid. Så länge jag trodde att. jag en gång för alla hade gjort upp räkningen med verlden, hade jag icke någon släng af fåfänga; men som jag nu finner att jag är dömd att lefva, måste jag naturligtvis åter bli ett fruntimmer. Under det jag flätade mitt hår, fann jag, att jag ändå just icke såg så synnerligt gammal ut, och jag vet icke huru det kom sig, men jag måste tänka på den unge polacken och grubblade öfver hvad det egentligen kunde finnas hos mig, som fick folk att så der förälska sig i mig på förhand. Men om tycke och smak kan man icke resonera. För första gången skämdes jag nu öfver min gammalmodiga toilett, och då jag satte på mig håtten, beslöt jag att åtminstone först sätta nya band på den, innan jag anträdde min törnbeströdda stig bland menniskorna här. Men just som jag stod och tänkte på dylika fåfängligheter, alldeles som en ung snärta, öppnades dörren och — Morrik trädde in. Jag tror att han till och med hade glömt att knacka på. — Jag kände mig en smula bestört, men fn märkte det icke, emedan han var ännu mera skygg och förlägen. Han satte sig också icke, utan gickgenast fram till fönstret och prisade utsigten, betraktade derefter sekretären och yttrade sig om roeoco-möbeln likt en kännare, och derefter kom han fram med en ursäkt för att han tog sig friheten att besöka mig, men han skulle i morgon resa till Venedig och ville först säga mig farväl. För öfrigt hade han kommit för att på en gång frambära sin tacksägelse och sin ursäkt till mig. Jag satt på den lilla soffan och sade endast: Vill vi inte vara god och sitta ned? Dessutom hade jag alltjemt hatten på mig, hvilken förmodligen såg föga inbjudande ut; men han tycktes icke tänka på något annat än på huru han skulle komma fram med det som låg honom om: hjertat. cHvad måste ni inte ha tänkt om mig, sade han, adå jag inte på minsta sätt låtit höra af mig ända från den der natten då ni vakade hos mig i sällskap med doktorn? Men så ditlig, så bjertlös och så vtacksam, söm