Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 2

Article Image
canslern v. Koch. Ve Till revisorers suppleanter: departementshefen Winroth, öfversten Vv. Feilitzen och ar A. W. Frestadius. Hela bolagsstämmoförrättningen afslutades vå något mindre än 1!4 timma. ESSER NORA MUSIK. K. hofkapellet hade för sin påskdagskonsert lenna gång valt till program idel komposiioner af instrumenternas konung, hvars tre särskilda perioder af soiröens innehåll värligt representerades; den första genom konsertarian: Ah! Perfido, hvars opusnummer visserligen är omtvistadt, då somliga gifvit den fyrtiåttonde, andra sextiofemte rummet i katalogen öfver Beethovens verk, men hvars skaplynne, öfvervägande klassiskt, omisskänneligen ordnar den bland mästarens ungdomsarbeten; den andra genom den stora C-dur-ouverturen till Fidelio samt tvenne ensembler ur första akten af samma opera; och slutligen den tredje genom D-moll-symfonien n:r 9 med kör. Om detta val af ämne gjorde konserten till säsongens musikaliska glanspunkt gaf utförandet i konstnärligt värde detsamma ej efter, och jemte det i tekniskt hänseende tillfredsställande och fulländningen nära, som man med rätta påräknar då vår lyriska scen anlitar sina bästa resurser, gjorde den ungdomliga liflighet och fraicheur, som röjde sig i det hela, aftonen till en triumf för kapelJet och dess anförare liksom för kören och dess ino, vare, samt de solister, hvilka hvar i sin mån bidrogo till det storartade totalintrycket. I trion och den kanoniska qvartetten ur Fidelio gafs Leonoras parti själfullt och varmt af fru Stenhammar och efter konsertarian hyllades fru Michaöli för sitt imposanta föredrag med dubbel inropning. Såväl. dessa nummer, som ouverturen, hvars instrumentala prakt knappast eger ett motstycke, må ste emellertid för tillfället till en viss grad träda i skuggan för det öfvervägande intresse, hvarmed man omfattade konsertens slutnummer, den nionde symfonien, hvilken här icke gifvits sedan Foronistid, och i hvars natur, om än mera fulländade konstverk skapats så af Beethoven sjelf som af andre mästare, i alla fall ingå egenskaper, som isolera denna tonkoloss och göra att intet an-nat dermed jemförligt existerar inom musik litteraturen. Omfattadt af ett stort parti med fanatisk beundran har detta epokgörande verk af sina tillbedjare ställts utom eller ofvan all annan musik, och gjorts till ursprung för åtskilligt som blifvit sublimt och mycket som blifvit löjligt, under det att mindre passionerade forskare äfven i granskningen deraf sökt skilja mellan det, som, enligt konstens allmängiltiga reglor, lyckats, och det, som varit äfven en Beethoven för. svårt; ty arbetets formella storhet, likasom grundtankens, är höjd öfver hvarje tvifvelsmål, det är blott fråga om när och till hvilken grad de af innehållet motsvaras. I likhet med den sistämnda kategorien af grannskare bekänna vi oss aldrig hafva hört toner, hvilka så alltomfattande, som de tre första satserna af nionde symfonien, gifva uttryck åt menniskohjertats skiftande känslor, vare sig af öfversinnlig smärta eller glädje, liksom vi med beundran böja oss för dessa afdelningars sinnrika konstruktion, temats sublima enkelhet och den oerhörda konstiärdigheten i dess, likafulit såsom alldeles naturlig förekommande, harmoniska behandling. Den fjerde afdelningen åter, der det gällt att skildra dem hela menskligheten förbrödrande glädjen, der inmängandet itondikten af skaldens ord, menniskoröstens uppträdande i symfonien samt det i viss mån dramatiska i ämnet fordrat en mera starkt utpräglad realism än som i de förra satserna fatt göra sig gällande, kunna vi lika litet, som vi tro att någon annan kan det, fullständigt. begripa, eller, med andra ord, njuta. Ett urenkelt tema är bär påtagligen sökt, och sökt är äfven dess i högsta grad konstlade behandling. Det förefaller som om rösterna, särdeles solisternes, blott med motvilja här skulle kunna spela roller, hvilka ej öfverensstämma med deras skaplynne, och som om korrekthet vore det högsta mål de hade för sin sträfvan. Ett undantag är recitativet, som inleder kören och hvari hr Behrens stämma också var af stor effekt. Att för öfrigt äfven i denna afdelning af symfonien glänsande snilleblixtar här och hvar genombryta det ofattligas töcken tarfvar naturligtvis icke vårt erkännande. Vi veta oss uttala en önskan, som är för Stockholms musikaliskt bildade allmänhet gemensam, då vi slutligen anhålla att Beethovens sista symfoni måtte nu, medan den är äfvad och intresset derför är så lifligt det ännu en gång och snart offentkan Öftökean, Ke S N bk vantskapen ligen återgifvas. Dum... k Ta jätteverk skulle sålunda merarku... sig till förtrolighet än nu kan vara förhar landet, och den beundran, den häpnad och de frågor, som första representationen väckte, skulle af en följande kunna hopsmältas till mera ostörd, helgjuten tillgifvenhet. Lördagens kontet i Engelska kyrkan var besökt af en synnerligen vald publik, och till så stort antal som det inskränkta utrymmet medgaf. Fru Michaöli gaf en konstnärligt ädel tolkning åt den första sopranarian ur Skapelsen och Stradellas herrliga Pietå signore, ehuru ursprungligen skrifven för tenor, gjorde genom fru Jacobssons stämma och föredrag synnerligen godt intryck. Signora i och signor Bentami samt hr Behrens sjöngo med framgång hvar sin aria ur Mendelssohns Elias; den förstvämnda dessutom en ur Messias af Hendel; hvarjemte man kom i åtnjutande af en trio af Curschman samt qvartetter af Costa och Joseph Haydn. Ensemblerna gåfvos ej fullt så väl som solonumren, och ackompanjemanget lemnade i allmänhet, men särskildt hvad beträffar arian ur Skapelsen, icke så litet öfrigt att önska. Middagskonserten, annandag påsk, i Berns salong, var talrikt besökt och lände tillstä! laren till berömmelse. Med lifligt intresse åhörde man den sköna introduktionen till Richard Waonrore? mästorstveke T oahkenorina

31 mars 1869, sida 2

Thumbnail