Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 2

hållslösa och sonyttigas ungkarlslifvet framhålla familjens sedliga värde har författaren onekligen gjort sig skyldig till ett svårt förbiseende. Han synes ej med en tanke fäst sig vid den vigtiga punkten, att mannen utom familjen alltid är en annan uppgift, nemligen den mer eller mindre offentliga verksamheten, deltagandet i samhällets stora arbete. Deraf denna skärande, af intet förmedlade motsats, som genomgår hans stycke, deraf det drag af veklighet och qvinlig hållningslöshet som utmärker hans manliga hufvudfigurer, Paul och Henri. Ej heller kan mani en glänsande teknik eller någon synnerlig originalitet finna ersättning för den snedvridning, hela dramats tankegång från början röjer.Paul de la Fournoye, en ung roug, som börjar bli gammal, omvändes småningom rån sitt förakt för hemmet till djup. aktning derför genom sin kärlek till en ung flicka — det är en temligen hvardaglig historia, som ingalunda förgylles genom det ständiga penningmäklande och i tur gående ruinerande, som upptar mer än skäligt utrymnie i de fyra akterna. En enda något så när ursprunglig figur företer den unga Geneviöve Seguin, en från barndomen kärlekslöst behandlad och derför djupt misstrogen varelse, som först steg för steg kan vänjas vid tanken att man älskar henne för hennes egen skull, ej för hennes million i hemgift. — Utförandet kan öfverhufvud betecknas som särdeles framstående genom sin finhet och smak å alla händer; något tillfälle till nyskapelser lemnade styckets karakter mindre, Fru Hwassers Genevieve hade förträffliga partier: så hennes stumma spel i andra akten och hennes sortie i tredje. Deremot framställdes hennes klagomål öfver de fula flickornas lott något för sträft och anspråksfullt, och scenen med Paul i månskenet något för kallt. En liten mildring på båda ställena kan lätt anbringas och blir bestämdt till,rollens fördel. Hr Fredriksons Paul var en typ af ungefär samma slag, som den han ofta har att framställa, och kunde sålunda ej lemna skådespelaren något större utbyte af nya ideer, hans alltigenom väl studerade spel förnekade sig emellertid ingalunda, och kärleksförklaringen i tredje akten gaf han med en eld och en fin konstnärlighet, som gjorde det angenämaste intryck. Äfven hr Hartmans Henri vittnade om denne framställares vanliga omsorg och tillskyndade honom en inropning 1 andrä äkten, Fru Swartz som Pauline, hr K. Almlöf som de Trevieres och hr Hedin som Mesnard fyllde utmärkt sina platser, som dock ej tillätonågot originellare framträdande, och äfven hr Callmen och Nyforss bidrogo till styckets jemna återgifvande. — Salongen var i dei närmaste fullsatt.