Krönika. Om Järkan än kunde bli hundra år gammal, så skulle hon dock alltid, när soler börjar skina varm och drifvorna smälta, höja sig i rymden och med sina drillar tala on för oss att våren kommer. Och ingen enda menniska skulle finna den lilla fågeln enfor. mig för det. Men med en krönikeskrifvare är det helt annorlunda. Han pjuter inte samma öfverseende som lärkan, ty om har af de varma solstrålarne, och af de här och der framstickande tufvorna, skulle känna sig kallad att göra bruk af de svaga vingar har fått och höja sig upp med den glada sången Nu kommer våren! ja då säga tidningsläsarne: Kommer han nu igen med sin evinnerliga vår. Liksom inte hvar förnuftig menniska skulle veta at våren är i antågande när gräsmånaden står för dörren. z Men man må säga hvad man vill, så måste jag ändå med högan röst ropa att våren kommer, ty i det fallet liknar jag lärkan, att jag sjunger ut med hvad jag har på hjertat, om jag också får en svärm hagel som svar på tal. Mången kan tycka att jublet kommer för tidigt, ty, säga de, mins det gamla ordspråket: Mars med sitt skägg Lockar barnen utom vägg, Men April med sitt skinn Kör dem åter in.? Ack, det har ingen fara, ty våren kommer med stora steg, och omen och annan snöflinga hvirflar emot honom och mnordan försöker att förkyla honom med sina pustar, så är det bara afundsjuka af vintern då han ser hur allt och alla med leende blickar skåda befriaren till mötes. Vintern har bara natten qvar i sitt våld, och denna natt är redan så kort, ty solen kommer allt tidigare till oss och börjar sitt kärleksverk. Se det är en nyhet för en stor del af hufvudstadens innevånare, som ligga och sofva med nedfällda rullgardiner till långt in Rn förmiddagen, i den tron, att det icke blir ljust klockan 9 om morgnarne förr än vid midsommarstiden. Jag är säker om att mången stockholmare skall bli helt förbluffad då jag talar .om att man klockan 346 kan. stå på Djurgården och se hur dagens stjerna börjar tindra bakom Hästholmsbergen. Och knappt har hon varit uppe ett par tre timmar förrän den hårda stelfrusna marken blir mjuk som sammet att stiga på, bäckar och rännilar börja sorla öfver allt i backarne, och kastanieträdens knoppar skina och svälla af efnadslust. Att våren är i antågande derpå ha vi flera bevis än att lärkorna sjunga och kastanieknopparne blitva blanka som om de vore polerade med fernissa. När man hör späda röster ute på Djurgåden ropa: — Köp en blåsippa, söta herre, bara för ett öre! då kan man vara öfvertygad om att våren är ära, och dessa röster ha i dagarne Jåtit höra sig. Några sippor ha visserligen ännu cke synts till, utan bara gröna blad och knoppar så små som knappnålshufvuden, men den allra minsta knopp är pu lika mycket värd som en hel knippa blommor i Maj. Ett annat bevis på att våren kommer se: vi öfverallt der ångfartyg och ångslupar ligga rad i rad och glänsa som guldfiskar, med sina nystrukna ljusröda bottnar. På hvarfven och i dockan är ett hamrande, skrapanle, fejande och målande utan all ända. Uppe masterna hänga bojsarne och hålla på med riggen, och om några dar är skutan klar att gå till sjös. Det är bara af gammal vana som ångbåtarne annonsera om afresan med tillägget: såvida, is-ej hindrar, ty isen väntar blott: på nådestöten af en och annan propellerbåt, för att-upphöra att vara. Den ir redan så illa metlfaren af vårsolen, att dess upplösnivg är nära, och snart få vi tele