Aftonbladet – 27 mars 1869, sida 2

— Stora teatern, som nu har sin stilla veckan, gaf dagarve innan den, efter gammal häfd, för åtta dagar stängde siaa portar, en nyhet, nemligen Elfvorna, en fantastisk balett i en akt af T. Martin. Stycket, som något påminner om ett dylikt, som här gafs af det Lannerska balettsällskapet, har en något brokig sammansättning, sås man lätt kan finna deraf, att Cupido der förekommer tillsammans med elfvor, gnomer och tomtegubbar. Det är en ung bonde, som råkar midt in ibland elfvorna, blir förtjust i och väcker förtjusning hos elfdrottningen, tänder derigenom harm hos gnomerna, som rusa fram och hota honom med klubbor och stridsyxor, men som förjagas af Capido i spetsen för en hop genier, hvarvid de menige gnomerna, som mera se ut som en skara krigare från den äldre medeltiden, än som elementarandar, på vanligt sätt taga tili fötters, under det deras konung deremot sjunker ned genom en lucka i teatergolfvet. De båda skande bli nu förenade och äskåda från ett högsäte elfleken, hvarefter den unge älskaren (hr Sjöblom) tolkar sin glädja och lycka i en pas de deux, icke med elfdrottningen (fröken Forssberg), utan med en annan eliva (fru Lund). Den första scenen i stycket, elfvornas uppvaknande, är ganska effektrik och väl anordnad. Fröken Forssberg tillvinner sig som vanligt lifligt bifall för styrka och behag i sin dans. En pas de cing, utförd af fröknarna Forssberg, Eckhardt, Paulson, Westberg och Qvist utföres ypperligt af samtliga deri deltagande och framkallar applåder. Priset torde dock tillkomma en pas des deux, dansad af hr Sjöblom och fru Lund, hvari båda lemna ett nytt prof på sin utmärkta artistiska förmåga och helsas med stormande bifall. Stycket slutar med en s.k. apoteos-tablå.