eller åtminstone ana någonting högre, kan, såsom det nu är, vara både väl och illa. Väl, emedan jag dock alltid bär med mig den gyllene erinringen som en evig skatt, illa, emedan så mycket, som måhända annars hade gjort mig rik, nu kommer att synas armt emot denna. Men jag skulle likväl ej vilja mista den. Så har jag också i dag på morgonen skrifvit till min gamle vän och försonat mig med honom och skall nu äfven försöka att försona mig med mig sjelf, på hvilken jag var svårt förtörnad. Jag måste nu hålla dubbel frid med och i mig, då jag åter måste ut i lifvets strid. Den 8 Februari. Och hvar äro öfver :hufvud taget de lyckliga, de fria, som redan här nere vandra på molnen och med pannan vidröra stjernorna? Hvem kan väl säga, att intet stoft faller på hans själ, ingen mur inskränker gång och utsigt och att han under alla dagens timmar lefver i det eviga, der allt är ljus, lif och frihet? Måhända blir få menniskor en sådan lott förunnad, som den, hvilken väntar Morrik efter denna hårda pröfning. Då jag rätt tänker mig in i hans framtid, slår mitt hjerta så gladt, att jag sjelf känner mig upprörd af den sällhet jag så lifligt önskar honom! Sällsamt, det är knappast fjorton dagar sedan jag stod vid hans sjukbädd. Huru mycket ligger icke redan mellan då ochnu! Då han hör mitt namn, ser han måhända förvånad upp och måste med ansträngning påminna sig vårt sammanträffande. Och jag sitter här och spinner åt mig hans framtid, som om jag vore en gammal utlefvad gumma och efter många, många år hörde att det hade en ungdomsvän så eller så bär i verlen och sade: Han har gjort sig väl för