utsigted genom den öppna porten, vid hvilen dödsongoln höll vat! E i Den 3:dje. i Doktorn gick alldeles nyss ifrån mig. Han tog med sig brefvet, för att studera det, som han sade, emedan det var ett högst märkvärdigt fall och han ännu aldrig. bade träffat på en finare psykolog än min gamle vän. Måhända tänker han visa det för Morrik. ; Om honom talade han icke ett enda ord, jag frågade icke heller, jag hade ju redan fått veta att allt står bra till med Honom. I går lär han till och med ute på balkongen ha pjutit af den första varma solen. Det var i dag någonting tankspridt, brådskande, gåtlikt hos den gode doktorn. Jag måste först sjelf fråga honom, om han nu ville tillåta mig att åter gå ut. Han nickade. — ,Akta er bara för upprörande samtal, sade han. — Med hvem skulle jag väl tala? Jag måste således verkligen lefva? Hvar? och huru? Här är allt katolskt, eljest skulle jag bäst en, om att hålla en skola. Skall jag åter begifva mig tillbaka öfver bergen, åter se de ansigten, hvilkas ängsliga vigt och fullkomliga tomhet göra mig sorgsen och beklämd redan i drömmen? Och likväl får jag icke försaumma pappa. En lycka är det i alla händelser, att icke han äfven blifvit bedragen, utan att han gick in på allt som min elake vän hade påhittat! Underligtförekommer det mig likväl, att Morrik icke åtminstone med sin betjent skickat mig ett bud och icke låter fråga efter huru jag mår. Han torde väl sannolikt känna att allt nu är annorlunda, sedan vi båda åter skola lefva. Men redan minnet af vår förra vänskap borde väl — eller känncp han icke huru hårdt och tungt det är