ringsvägen — Morrik. Hon talade ifrigt med honom, och han lyssnade tåligt, men med ett nästan vänligt leende, som: jag snarare skulle unnat hvilkensom helst utom henne. Huru jag i detta ögonblick plötsligt blef till mods, kan jag icke beskrifva. Jag ville endast fort komma bort, endast slippa att se och bli sedd af dem, att vexla kalla och likgiltiga ord med dem, sedan jag förut dödens åsyn sagt dem sanning och dermed yjort både godt och ondt. Denna tanke jagade mig i största hast öfs ver träbron, längs stora landsvägen, som går senom den sköna Etsch-dsalen fyra timmars väg ända tilldess den uppnår Botzen. Jag kom snart genom Untermais och hvilade der på en bänk och lugnade mig åter så pass, att jag kunde fatta en förnuftig tanke, som lock i det hela taget var oförnuftig nog. Im jag går på på det här sättet, tänkte jag, så kommer jag väl ännu i dag till Botzen; ör öfrigt träffar jag väl på något åkdon, som kan taga mig med sig. Sedan kan jag krifva till mitt värdfolk, att jag hade blifrit tvungen att helt plötsligt resa min väg, kicka penningar till dem och bedja dem vacka in mina få sakeroch skicka dem efer mig. Jag slipper på detta sätt undan varje återseende, alla små nålstyngoch obehag rid afskedstagandet, och om också sedan en upp skulle gala efter mig, så stör han åtninstone icke min morgonsömn. Den som nest kommer att förvåna sig öfver mig, blir loktorn, och till honom kan jag skrifva. Och ör öfrigt — hvilken frågar väl efter mig? för honom, som jag en gång kallade min rän, kan jag vara fullkomligt lugn. Han är u så pass återställd, att han kap sitta bredid damen utan nerver och skratta då hon nsätter honom med sina kalla. blickar och in dofva och spruckna stämma! (Forts.)