gade efter! Der gick den tjocke herrn, son alltid bär en termometer i knapphålet och vid hvar grad, som den stiger eller faller knäpper upp eller igen en knapp i sin öfverrock. Han gaf mig genast i början så gods läror, och jag har icke allenast icke följ dem, utan drog till och med en gång ovilkorligt slöjan för ansigtet, då den tjocka menniskovännen kom fram till) mig, så att han blef stående helt törbluffad. Och den der unga flickan, med hvilken jag aldrig mera talade, emedan hor genast efter den första fjerdedelstimman af vår bekantskap kysste mig och deklamerade för mig ett poem, som hennes bror hade skrifvit; och der borta damen med de två långa mustasch-beprydda sönerna, för hvilkas kurtis hon så omtänksamt varnade mig, medan hon dock tog temligen illa upp att jag lade hennes varning på hjertat och vände de fadda -menniskorna ryggen; och så till sluts den der stackars sqvallerkrönikanp, som nu mera endast i en bärstol njuter af fria luften, men dock ännu har tillräcklig styrka qvar till att glädja sig åt sina medmenniskors svagheter — hvad skall hon väl säga om mig deruppe, dit hon nu kommer föra mig? Men kanske är man deru; pe bättre underrättad och mildare stämd än hår. I det jag öfverlade allt detta och dervid af hjertat förargade mig öfver att den kälkborgerliga fegheten åter började blomstra upp hos mig, öfver att jag icke kunde framtvinga det lugna dödstörakt, med hvilket jag förr betraktade lifvet här, kom jag tram till vinter-trädgården och kastade en blick på bänkarne och lusthusen, hvilken helt och hållet gjorde slut på min lilla smula mod. Ty der satt, stor och bred, på den soligaste fläcken i en spritt ny vårtoilett, damen utan nerver och bredvid henne, ännu alltjemt stirrande framför sig, men tydligen på bätt