Med rätta yttra rikets ständer i deras und. skrifvelse af 1863: .Förlusten (genom den teoretiska undervisningens borttagande från institutet) har emellertid hårdast drabbat den medicinska undervisningen och på samma gång samhället. På de mindre medicinska läroverken hopas en alltför vidsträckt undervisningsskyldighet, då man deremot hindrar det fullständigare läroverket att begagna de krafter, som det eger, till undervisningens fromma. Genom att monopolisera vid fakulteterna den teoretiska undervisningen och examen inskränker man den fria vetenskapliga täflan; med sina goda följder, och vållar dymedelst att de tvenne minst fullständiga läroverkens smärre krafter tagas i ett onaturligt stort anspråk, under det att lärare vid institutet i afseende på undervisningen i teoretiska läroämnen, så ätt säga, sättas på indragningsstat. Dessa bittra sanningar, som innebära bland de strängaste anklagelser som emot ledningen af ett lands undervisningsväsende kunna riktas, uttalades af reprentationen, sedan, efter en långvarig strid emellan läroverken och inom riksdagen, frågan hos denna var utagerad. Men utgången af denna strid och det af riksdagen omsider fattade beslut vill man frånsäga all betydelse. Statsrådet Carlson antyder till och med, nästan såsom en ynnest, att regeringen icke rentaf afslagit riksdagens framställning, utan i stället låtit den hvila. Men genom ett rent afslag hade otvifvelaktigt frågan inträdt i ett långt bättre stadium. Sedan den långa striden vid 1863 års riksmöte slutat med en så afgörande seger, hade den ecklesiastikminister, som tillstyrkt ett afslag, otvifvelaktigt måst antingen före eller vid påljande riksdag lemna platsen åt annan man; och denne hade visserligen icke velat eller kunnat möta representationen utan att hafva godtgjort sin företrädares misstag. I den ställning frågan, genom dess framdragande inför den nya representationen, nu intagit, kan dess afgörande icke längre uppskjutas, helst den nuvarande ecklesiastikministern väl icke skulle. vilja underkasta sig en ny interpellation i samma ämne vid nästföljande riksdag; och, då något tvifvel icke kanfega rum, huru ett afslag eller ett undanskjutande, genom en eller annan palliativåtgärd, af frågans lösning skulle upptagas, bör man kunna hoppas, att denna angelägenhet nu omsider skall vinna en behandling, öfverensstämmande med representationens önskningar och den medicinska bildningens intressen.